Här informerar vi om allt som händer hos Näsets Filmstudio, pratar film och diskuterar våra filmvisningar. Alla är välkomna att delta i diskussionerna genom att kommentera inlägg. Är det något speciellt ni vill att vi tar upp maila filmklubb@nasetsfilmstudio.se
Ingen filmstudioträff utan bilder på några av medlemmarna som var där. Den här gången gick vår egen vimmel-fotograf Karin Nitzsche runt i salongen innan filmen drog igång.
I inlägget nedanför bilderna finns det mer att läsa om filmen som visades, Kamrater, och om Kalle Kniiviläs introduktion
Kalle Kniivilä gav en bild av 1960-talets Novotjerkassk innan ljuset i salongerna släcktes för Kamrater. Filmen skildrar våldsamheterna i staden sedan en strejk brutit ut på den viktiga elloksfabriken. Händelserna hölls hemliga under Sovjet-tiden. Fabriken är fortfarande igång.
Runt 180 medlemmar såg andra filmen på höstens program. För första gången sedan coronan bröt ut hade vi alltså en inbjuden gäst med expertkunskaper. Kalle Kniivilä är född i östra Finland. Han har varit Moskvakorrespondent för en finsk tidning och skrivit flera böcker om Ryssland. Nu arbetar han på Sydsvenskan och anlitas ofta även av andra medier för att kommentera aktuella händelser i Ryssland.
Kalle Kniivilä berättade för publiken i filmstudion att filmen Kamrater har uppfattats som Stalin-vänlig på sina håll, men det tycker inte han att den är. Regissören Andrei Konchalovsky skildrar sin barndoms Sovjet. Det var regissörens pappa som skrev Rysslands nationalsång tre gånger om, berättade Kalle för filmstudion. Först handlade texten om Stalin, sedan om Lenin. I flera år spelades musiken helt utan text. Putin gav den åldrande pappan uppdraget att skriva en ny text med Gud istället för de båda företrädarna. Då sa pappan att han äntligen fått skriva ur hjärtat, fick publiken veta.
Kamrater var inte en film ledde till glada skratt, men den berörde. Det var många som talade om nutida förtryck och våldsamheter när de kom ut efter visningen.
Nästa gång, den 15 november, tar vi oss över Atlanten till en annan värld som också kan väcka diskussion. På programmet står Los Lobos, en film om mexikanska flyktingar som lever gömda i USA. Då gästas vi av Sydsvenskans filmrecensent Annika Gustafsson.
FLER BILDER är på gång. Filmstudions fotograf Karin Nitzsche fanns i vimlet som vanligt.
Många var glada vid återstarten igår. Efter avbrutna program 2020 och helpaus under våren är Näsets Filmstudio igång igen. Gänget på bilden här över är ett av flera som har gjort det till en tradition, att samlas kring filmen och diskutera den efteråt vid en gemensam middag.
Runt 220 medlemmar hann betala in sina avgifter innan vi tvingades sätta stopp för att inte riskera överfyllda salonger. För säkerhets skull hade vi hyrt ¨ Biohuset lilla salong även till kvällsföreställningen vid starten igår, som vi alltid gör på eftermiddagarna. Det räckte med den stora på kvällen, men den var väl fylld.
Knappt 200 medlemmar kom till höstens första visningar.
-Synd att vi inte får lägga några bönor, sa en av dem.
Vi betygssatte filmerna genom att lägga bönor i burkar med en till fem stjärnor innan vi slutade med det på grund av smittorisken.
Då försvann också karamellerna som vi brukade bjuda på i foajén, vilket noterades med besvikelse.
Men filmen var uppskattad. Filmstudions ordförande Svante Ors gjorde en kort introduktion, men hann med mycket. Han berättade att Cinema Paradiso fick Oscar 1983 som bästa utländska film, att en av Italiens två mest berömda kompositörer av filmmusik, Ennio Morricone, gjort musiken. En förvånande upplysning var att Philippe Noiret, som spelade biografmaskinisten inte kan italienska utan dubbades i filmen. I en fransk version fick han dubba sig själv. Salvatore Cascio fick rollen som den biointresserade pojken Toto. Han är idag en man i 40-årsåldern som driver hotell i Palermo på Sicilien, l Óscar dei Sapori (Smaken av en Oscar).
Nästa gång hamnar vi i en helt annan miljö, 1960-talets Sovjet
Här är några till som var på plats igår.
Foto: Karin Nitzsche
Det blev mer glest än väntat. När anmälningstiden för visningen av Corpus Christi gick ut för ett par veckor sedan hade vi så många medlemmar som ville se den att vi bokade Biohusets båda salonger även klockan 19. Då blev vi 56 personer som kunde dela upp oss på betryggande avstånd.
På eftermiddagen var vi 41 i de två salongerna.
Den senaste vågen av corona-smitta hade skrämt bort många medlemmar. Många mejlade i god tid att de avstod, vilket vi är tacksamma för.
Men det är tråkigt att så många missade Corpus Christi, en film som tog tag och höll fast fram till det snabba slutet. Inte konstigt att den var snudd på att vinna Oscar som bästa icke engelskspråkiga film. Den kom tvåa efter Parasit som vi inledde vårt höstprogram med. Bland våra medlemmar hördes också många imponerade kommentarer om Mateusz Pacewicz som spelade huvudrollen. I övrigt verkar det vara lite blandade omdömen, som oftast. Tyvärr har vi ju pausat vår bönröstning, så något betyg finns inte.
Som om det var planerat droppade medlemmarna in i en jämn men svag ström, utan trängsel. Rejäla avstånd utan köer.
Detta håller vi på tills vi är säkra.
Förhoppningsvis har läget ljusnat när det är dags för nästa film, The Farewell den 7 december. Men vi måste behålla kravet på anmälan och planera för högst 50 i en salong.
Själv hittade jag en ny favoritplats, första raden i lilla salongen. Många drar sig för att sitta långt fram, men pröva gärna. Som att ligga hemma i tv-soffan men med en stor, härlig bild och perfekt ljud. Att publiken i vår filmstudio dessutom är knäpp tyst, försämrar inte upplevelsen…
Britt-Marie Bergström
Sekreterare i Näsets Filmstsudio
Foto: Karin Nitzsche
Det blev några missuppfattningar om tider och anmälningar. Därför var vi mycket nära gränsen för vad som är tillåtet i corona-tider under första visningen 12 oktober. Vid den andra visningen hade vi en liten marginal, 45 personer i den stora salongen.
Flera kom ut med förtjusta leenden. Andra konstaterade att det var en annorlunda film. Tel aviv on fire väcker tankar långt efteråt. Den var finurligt gjord och skildrade livet vid muren i Jerusalem på ett skämtsamt sätt, men med flera bottnar. Sammanlagt 123 medlemmar såg den vid höstens andra visning.
Några saknade våra betygsbönor. Vi kan ju inte ha sådant nu på grund av smittorisken, lika lite som karameller. Men det är mycket välkommet med kommentarer på mejl och Facebook, även om de är negativa.
Det hördes vid insläppet, att meningarna om den prisade förra filmen Parasit gått helt isär. I ett sällskap fick den stort beröm av en person medan en närstående tyckte att den var så dålig att det bara var att stänga av.
Att döma av minerna efter Tel aviv on fire mottogs denfilmen på samma blandade sätt.
Men som vid förra visningen uttryckte många medlemmar sin glädje över att komma ut och se film på stor duk igen. Det gör vi igen som närmast den 2 november, då vi visar Corpus Christi, om en kriminell man som råkar bli präst i en liten polsk, konservativ by.
Foto: Karin Nitzsche
Medelåldern sjönk när Niklas Amnell, 22, blev ny suppleant vid årsmötet idag.
Det blev också byte på ordförandeposten. Svante Ors tar över klubban efter Britt-Marie Bergström som blir sekreterare. Övriga ledamöter sitter kvar.
Ett ytterligare tillskott är Sven van Dijkman, som drar igång en valberedning till nästa årsmöte.
2020 års möte blev en kortfattad förhandling på Skanörs Bibliotek. Redovisningen godkändes. Mötet bestämde att verksamheten ska fortsätta som tidigare med en klassiker och tre nyare filmer till våren.
Kassören Buster Klintman rapporterade att coronastopp och publikbegränsningar drabbar föreningen med ett rejält bortfall av intäkter. Men det blir inte värre än att det går att täcka med sparade medel.
Här är övriga styrelsen, utom Eva Backlund som inte var med på årsmötet.
Det var glest i salongerna eftersom vi följde Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men de medlemmar som kom verkade nöjda.
Den sydkoreanska filmen Parasit blev en upplevelse på Biohusets stora duk, som passar speciellt för detta format, avslöjade föreståndaren Nils Melia efter visningen.
Insläppet fungerade över förväntan. Medlemmar som anmält sig väntade tålmodigt på att bli uppsläppta i trappan och anvisade platser i salongen, en grupp i taget med behöriga avstånd.
Inga karameller, ingen betygsättning av filmer. Men vi är igång.
Nästa visning blir den 12 oktober, då Tel aviv on fire står på programmet. Tyvärr måste vi köra med anmälningar i förväg även då. Men kanske kan vi vara fler än 50 i salongen.
Inför gårdagen fick några medlemmar som anmält sig för sent stå på väntelista. Men det löste sig tack vare att andra medlemmar erbjöd sig att byta tid. Tack för det! Alla som ville vara med på vår höstpremiär kom med.
Vi var sammanlagt 104 på de två visningarna.
Kerstin Olsson och Aina Lenz på höstpremiär
