Filmbloggen

Vårens sista film, Pissa i motvind, fick ett blandat mottagande. En trogen medlem sa att det var den sämsta vi visat genom åren. En annan lika trogen medlem var helförtjust. 19 gav lägsta betyget, men många satte filmen i topp. Snittet blev 3,3. Exakta siffror finns efter texten.

Den franska filmen om Les Pires, de värsta, var vår sista på vårens program. Visningarna inleddes med ett stort tack till alla som skickat in synpunkter och tips inför nästa säsong. En fråga är om vi ska ha en klassiker per år även i fortsättningen eller endast köra nya filmer. Majoriteten håller på en klassiker, men det framgår också av svaren att vinterns program har varit lite väl tungt, höst som vår. Styrelsen har tagit till sig synpunkterna och jobbar för att hitta något som kan falla bättre i smaken till kommande program, sa ordförande Svante Ors inför måndagens publik.

Han hade just kommit hem från visningar hos riksorganisationen Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) och sett en del tänkbara filmer.

-Det ska inte bli fullt så dystert, men heller inget trams och flams utan bra filmer, lovade han.

Styrelsen bokar nytt program i juli och välkomnar fler synpunkter och tips fram till dess på mejl till filmklubb@nasetsfilmstudio.se

Sammanlagt 218 medlemmar såg Pissa i motvind under eftermiddag och kväll. Som framgått av alla förhandsinformation på mejl, blogg och programblad är det en annorlunda film. En filmregissör kommer till ett miljonprogramsområde i norra Frankrike, Picasso, och sätter flera av de svåraste barnen till roller som ska skildra området. Flera reagerade för vad han utsatte barnen för, men det hördes också många imponerade kommentarer över barnens prestation. Inte minst gällde det Timéo Mahaut som spelade Ryan.

Så här fördelades bönorna i vår speciella betygsättning:

5 stjärnor: 36 bönor

4 stjärnor: 53 bönor

3 stjärnor: 56 bönor

2 stjärnor: 25 bönor

1 stjärna: 19

Summa 629 stjärnor, 189 bönor Snittbetyg: 3,328042328

Ett nordfranskt talesätt lyder: Att pissa mot nordanvinden, eller säga emot sin chef, har aldrig hjälpt. Den svenska distributören har valt det här säljande namnet, men originalets franska titel är Les Pires som betyder de sämsta, de värsta. Och det är just värstingarna som den belgiske regissören väljer när han ska rollsätta sin film om förortsungdomar på glid.

Många filmer är s k meta-filmer, dvs de handlar om skådespelare och filminspelningar och här ser vi hur ungdomarnas egna problem vävs samman med de svårigheter som rollfigurerna tampas med. Regissören och manusförfattaren, båda kvinnor, har själva jobbat med rollbesättning och här har de funnit verkligt duktiga barn och ungdomar som gestaltar sina filmroller.

Frågor som ställs är: Hur missgynnas en förort av att den framställs som grogrund för problem och kriminalitet? Och Har regissören rätt att provocera fram bråk och starka känslor för att få en mera intressant film?

Filmen belönades med Un Certain Regard Award vid Cannesfestivalen 2022.

 Svante Ors

Peter och Ingela Lindsjö kom till visningen av Nitram med gott humör. Men minerna var mer dämpade efteråt. Nitram var en film som berörde.

-Riktigt obehaglig, sa någon.

Men bra. Caleb Landry Jones som spelar huvudrollen har fått pris i Cannes som bästa manliga skådespelare. Han har hyllats av många recensenter för sin inlevelse. Efteråt har han också avslöjat att han såg sig igenom mängder av australiska såpoperor för att lära sig den rätta tasmanska dialekten.

Filmen utspelar sig på Tasmanien, där den också har stoppats från visningar, vilket framgår av ett tidigare inlägg här på bloggen. Den skildrar förspelet till en massaker i Port Arthur 1996, hur en ensam och förtvivlad ung man lyckas skaffa sig vapen och mörda 35 människor.

-Tyvärr ett ständigt aktuellt ämne, konstaterade någon i vimlet.

Tungt men tänkvärt.

Det vanligaste betyget blev en fyra. 91 bönor hamnade i den burken. 37 tyckte att filmen var värd en femma, men antalet låga betyg drog ner snittet till 3,7.

242 medlemmar var på plats, trots VM-fotboll och snö.

Nästa gång hamnar vi i Picasso, en förort i norra Frankrike. En regissör letar ungdomar till en filminspelning och lyckas välja de allra jobbigaste. Det lär bli lite gladare och ljusare på filmduken, även om den svenska titeln inte är särskilt vacker: Pissa i motvind.

183 medlemmar satte betyg på Nitram

5 stjärnor: 37 bönor

4 stjärnor: 91 bönor

3 stjärnor: 32 bönor

2 stjärnor: 10 bönor

1 stjärna: 13

Summa:  678 stjärnor, 183 bönor

Snittbetyg: 3,704918033

Nitram handlar om en massaker, men visar inget våld. Däremot spelas huvudrollen med en sådan inlevelse att den kryper in på bara skinnet, skriver en av våra styrelseledamöter som sett filmen

På måndag 27 mars samlas vi igen för filmvisning. Den här gången ser vi den australiska filmen Nitram, som handlar om händelserna som ledde till den hemska massakern i Port Arthur 1996. 

Nitram är en ung man som sedan barnsben varit på kant med tillvaron. Han bor tillsammans med sin mamma i Port Arthur på Tasmanien. Utan framgång försöker han skaffa vänner och hitta ett sammanhang. En dag ger dock ett slumpmässigt möte med en kvinna som lever ensam med sina hundar Nitram en chans till att komma ut ur sitt skal. För en tid tycks en annan framtid möjlig.  

Sydsvenskans Michael Tapper skriver att titelrollsinnehavaren Caleb Landry Jones gestaltar titelrollen med sådan furiös inlevelse att det gör ont inpå bara skinnet att se hans frustrerande försök att passa in i en obegriplig och oförstående värld. 

Svenska Dagbladet beskriver filmen som en ”nyanserad karaktärsstudie som är omöjlig att titta bort från”. Dagens Nyheter kallar den ”tonkänslig och obehaglig”.  

Vid filmfestivalen i Cannes vann Caleb Landry Jones priset för bästa skådespelare för sin fantastiska tolkning av Nitram. 

Trots att filmen inte visar någonting alls av själva massakern har den ändå blivit kontroversiell på Tasmanien. Flera organisationer såväl som offrens anhöriga har försökt stoppa filmen redan innan inspelningarna började. Bara 3 biografer på Tasmanien har visat filmen. 

Buster Klintman

styrelseledamot

Styrelsen fick ett tillskott vid årsmötet i lördags. Anna-Lena Berg valdes till suppleant. Hon visade direkt att hon är rustad för uppgiften genom att göra ett gott resultat på efterföljande filmquiz.

Anna-Lena Berg, som bor i Skanör, berättade att hon alltid varit intresserad av film och att hon verkligen ser fram emot att vara med och välja program för filmstudion. Hon blev medlem så sent som i år.

Den tappra skara som syns på bilden ovan var nästan alla som deltog på årsmötet. Revisor Jerry Andersson hade hunnit iväg.

Han meddelade i sin berättelse att han var mycket nöjd med ordningen i filmstudions räkenskaper. Året 2022 slutade med ett minus på 14 718 kronor, beroende på att både antalet visningar och salonger ökat. Medlemsavgiften har varit densamma sedan starten, 240 kr.

Det är ingen fara med förlusten eftersom filmstudion har ett reservkapital som täcker. För att undvika att trenden fortsätter föreslog styrelsen att medlemsavgiften höjs till 280 kronor från och med nästa termin, hösten 2023.

Beslutet klubbades utan invändningar.

Det var inte heller så svårt för styrelsen att följa revisorns förslag att bevilja sig själv ansvarsfrihet. Valberedning saknas fortfarande, men ledamöterna enades om att hålla utkik efter tänkbara kandidater under året.

En fråga som diskuterades var om det ska bli en klassiker på programmet per år som tidigare. Önskemålet att starta terminen med en äldre, berömd film kom från en medlem på ett årsmöte för flera år sedan. För- och nackdelar framfördes på mötet. Det görs en mängd nya filmer av hög kvalitet som kan få plats istället. Å andra sidan kan ju filmstudion också ha en pedagogisk uppgift att visa upp pärlor i filmkonsten.

Årsmötet bestämde att alla medlemmar ska tillfrågas. Ordförande Svante Ors skickar ut en fråga på mejl. Om det inte blir tillräckligt många svar fattas beslutet när filmerna för hösten ska väljas. Det brukar ske i början av juli.

Och quizet? Det var inte meningen att styrelsens ledamöter skulle konkurrera om priset, men eftersom endast en medlem utanför styrelsen kom fick alla vara med, utom Svante och Marianne Ors som konstruerat frågorna. Vinnare blev kassören Buster Klintman, som fick två biljetter till Biohuset. Övriga fick tröstpriser i form av gammaldags biogodis, tutti frutti och andra tablettaskar.

Måndagen den 27 mars syns vi på bion igen.

Britt-Marie Bergström

Styrelse för Näsets Filmstudio 2023

Svante Ors. ordförande

Eva Backlund, vice ordförande

Buster Klintman, kassör

Britt-Marie Bergström, sekreterare

Mats Holm, ordinarie ledamot

Karin Nitzsche, ordinarie ledamot

Anna-Lena Berg, suppleant

Marianne Ors, suppleant

Revisor: Jerry Andersson

– men inte i bra betyg

Vi har aldrig haft så många medlemmar i salongen som idag, sammanlagt 284 i två omgångar. Som väl var bestämde vi oss i sista stund för att hyra även Biohusets tredje salong även på eftermiddagen och biografchefen Nils Melia hade den redo.

Tyvärr blev det inte samma rekordbetyg för kvällens film, En persikolund i Katalonien. 22 personer satte en femma men flest bönor hamnade i burken med tre stjärnor. Inte heller 2- och 1 stjärne-burkarna var helt tomma. Exakta siffror finns efter texten här.

Alla kan inte gilla allt. Meningen med betyg är ju att vi ska visa vad vi tycker och tänka över vad som är bra och mindre bra.

Juryn på filmfestivalen i Berlin 2022 gav filmen högsta priset, Guldbjörnen. Regissören Carla Simón skildrar sin egen barndom på landsbygden i en brytningstid, där en jordbruksfamilj som levt på sina odlingar i flera generationer hotas av en solcellspark. Skådespelarna är amatörer från trakten kring en liten by som heter Alcarrás, men det var nog många som inte tänkte på det när de följde barn, tonåringar, föräldrar och farföräldrar. Regissören har arbetat mycket för att göra rollfigurerna levande och trovärdiga.

Spanien valde filmen som sitt bidrag till en Oscar för bästa utländska film, men den kom inte med i slutnomineringen.

Så här fördelades betyget i Näsets Filmstudio

5 stjärnor 22 bönor

4 stjärnor 55 bönor

3 stjärnor 78 bönor

2 stjärnor 35 bönor

1 stjärna 9 bönor

Här är några medlemmar som Karin Nitzsche fångade i vimlet

En persikolund i Katalonien var vår andra film i år. Nästa gång, den 27 mars, visar vi Nitram med en helt annan miljö och tema. Mer information om den filmen kommer här och på mejl så småningom.

Britt-Marie Bergström

Den 27 februari är det dags för film igen och denna gång visar vi den spanska filmen En persikolund i Katalonien .

Katalonien är en autonom region i nordöstra Spanien med Barcelona som huvudstad. I regionen bor ca 7,5 miljoner varav nära hälften bor i Barcelonas storstadsområde. Stora delar av Katalonien är skog och jordbruksmark. Man har två officiella språk, spanska och katalanska och det är det språket vi möter i filmen.

Det är sommar och persikosäsongen är i full gång. Så länge som de kan minnas har den tätt sammanhållna familjen Solè levt av att plocka persikor i Alcarràs, en liten by i Katalonien. Ägarna har stått i skuld till familjen som under inbördeskriget skyddade dem från fascisterna. Men nu kommer en ny generation av ägare och de har andra planer. Träden ska huggas ner och ersättas av en mer lönsam industri. Nu står familjen inför en ny och oviss framtid.

Regissören Carla Simón bygger på erfarenheter från sin egen barndom och har engagerat amatörer att gestalta jordbruksfamiljen. Det blir en uppgörelse mellan det traditionella livet och den nya tiden och ägarna använder sig av det som kallas ”green-washing” dvs att man fattar ovälkomna beslut och hävdar att det är miljömässigt riktigt.

Annika Gustafsson recenserade filmen i Sydsvenska och skrev då: ”En persikolund i Katalonien genomsyras av en autenticitet som vore det en dokumentär. Samtliga roller görs av amatörer från trakten kring byn Alcarrás. De talar sin katalanska och rör sig fullkomligt hemvant i miljöerna – ute på fälten, i persikolunden tillsammans med andra i byns kooperativ lika väl som vid skördefesten med sedvanlig dryckestävling. Daniela Cajias foto växlar mellan soldränkta landskapsvyer på avstånd och täta närbilder då familjen är samlad inomhus eller i trädgården. Här finns en härlig sensualitet i kameraarbetet.”

Filmen tilldelades Guldbjörnen vid Berlins filmfestival och är Spaniens officiella bidrag till 2023 Oscars, kategori Bästa utländska film.

Svante Ors

Nästa gång möter vi de här barnen i Katalonien. De är från byn Alcarrás där filmen utspelar sig och amatörer som de andra skådespelarna. Det är svårt att urskilja just deras namn i rollistan innan vi sett filmen, men det finns en länk här nedanför för medlemmar som vill veta mer inför visningen den 27 februari.

Filmen, En persikolund i Katalonien fick Guldbjörnen i Berlin förra året. Regissören Carla Simón, skildrar sin egen uppväxt. Hon var en berömd regissör med många priser bakom sig redan innan hon vann Guldbjörnen. I persikolunden lyckades hon skapa en trovärdig, tight familj genom att låta skådespelarna leva ihop under lång tid. De spelar familjen Solé som i generationer försörjt sig på sina persikor. Nu hotas deras odlingar.

Mer information kommer innan dessa katalanska vyer lyser upp filmduken. Men det blir på ett annorlunda sätt, eftersom vi har tre salonger på kvällstid.

Det är inte så långt ifrån att vi måste boka Biohusets nya salong 3 även på eftermiddagen. Vi håller på att bli 300 medlemmar.

Flera har anmält sig sedan vi hade vår första visning. Alla har inte hunnit betala, men det ser ut som om vi passerar 300-strecket i veckan.

Självklart är vi som drog igång Näsets Filmstudio för nio år sedan mycket glada för det. Då funderade vi på att bara boka den lilla salongen, för “det är ju tråkigt om det bara är halvfullt”…

Britt-Marie Bergström

Info om kommande film här:

https://d2qpwwz51er3b0.cloudfront.net/folketsbio/wp-content/uploads/2022/10/19152854/enpersikolund-pm.pdf