Blog Image

Filmbloggen

Om bloggen

Här informerar vi om allt som händer hos Näsets Filmstudio, pratar film och diskuterar våra filmvisningar. Alla är välkomna att delta i diskussionerna genom att kommentera inlägg. Är det något speciellt ni vill att vi tar upp maila filmklubb@nasetsfilmstudio.se

Färdigdansat för oss

Uncategorised Posted on 2020-02-25 20:25:55
Guldbagge-belönade Levan Gelbakhiani imponerade

Så var And then we danced färdigkörd för vår del. Det var en speciell film med mycket dans, högljudd musik, cigaretter, sprit och sexscener. Några avstod från att sätta betyg direkt efter, men många var positiva och tagna av huvudpersonens öde.

Säkert tyckte alla att Levan Gelbakhiani var värd sin guldbagge för bästa manliga huvudroll. Svante Ors berättade i sin introduktion att regissören Levan Akin hittat skådespelaren på Instagram. Levan Akin själv fick gå den långa vägen.

Han knackade på hos Roy Andersson när han inte kom in på Dramatiska Institutet trots flera försök. I Roy Anderssons arbete med Du levande fick Levan Akin utbildningen som också resulterade i en Guldbagge för bästa film.

Också filmstudions medlemmar gav övervägande bra betyg.

Så här fördelade sig bönorna:

5 stjärnor: 54 bönor

4 stjärnor: 69 bönor

3 stjärnor: 34 bönor

2 stjärnor: 12 bönor

1 stjärna: 4 bönor

55 medlemmar såg And then we danced på tisdagen. Med måndagens publiksiffror blir det sammanlagt 217 av våra 245 medlemmar som upplevde vårens andra film.

Nästa gång vi ses, den 23 mars, ska Biohusets lilla salong vara klar efter renovering. Om planen håller får vi alla plats på måndagen igen.

Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson presenterar då Parasit som vann Guldpalmen i Cannes 2019 och i år fyra Oscars. Det är första icke engelskspråkiga filmen som belönades som bästa film.



På And then we danced

Uncategorised Posted on 2020-02-24 23:09:58
Sven och Ann-Jeanette Nilsson
Inger Svensson, Agnetha Henriksson, Gunnar Svensson och Barbro Lindström
Helene Skottner Jonsson och Ove Jonsson

162 personer såg And then we danced på måndagen. Därmed bör det bli lagom gott om plats vid tisdagens extravisning. Vi har blivit 245 medlemmar i Näsets Filmklubb.

Det ser lite annorlunda ut i Biohusets foajé eftersom bygget av den tredje salongen har startat. Många frågade efter bönorna, som stod lite mörkt vid trappan. Filmen betygsattes flitigt. Men resultatet avslöjar vi inte förrän efter tisdagens visning.

Klockan 16.30 i morgon, tisdag den 25 februari, är det dags igen. Då som vid måndagens visningar inleder Svante Ors med att berätta om arbetet med filmen och dess guldbagge-belönade regissör Levan Akin.



Blandat om Tredje mannen

Uncategorised Posted on 2020-01-28 20:23:21

Andra dagens publik mer kritisk

Britta Balkfors och Ingrid Ekedahl
Brita Linnér och Kerstin Olsson
Birgitta Bessfelt och Marie Thorsell

Foto: Karin Nitzsche

En klassiker är en gammal film, även om den är berömd. De som såg den Tredje mannen på vår andra visningsdag var inte helt förtjusta.

-Det sämsta jag sett, sa en av våra medlemmar.

Det blev inte heller så många bönor i våra betygsburkar som under måndagens visningar. Kanske är det svårt att jämföra en svartvit film med 70 år på nacken med dagens avancerade.

Men femmorna dominerade.

67 såg Den tredje mannen på tisdagens extravisning. Med måndagens publiksiffror innebär det att sammanlagt 207 av våra medlemmar tog tillfället att inviga vår klassiker-avdelning.

Nästa gång blir det modern film igen, den svenska filmen från Georgien And then we danced, som belönades med fem guldbaggar vid årets utdelning.

Betyg på Den tredje mannen från måndag och tisdag:

5 stjärnor: 89 bönor

4 stjärnor: 24 bönor

3 stjärnor: 14 bönor

2 stjärnor: 4 bönor

1 stjärna: 5 bönor



Klassiker gav mersmak

Uncategorised Posted on 2020-01-27 22:41:33
Agneta och Anders Renström, Bengt Werner och Ingrid Tågerup på väg att se Den tredje mannen

Klassikerpremiären gav mersmak. Flera medlemmar kom med nya förslag efter att ha sett Den tredje mannen. Borta med vinden, Öster om Eden, Cabaret var några gamla filmer att fundera på.

Men vår första klassiker, med Orson Welles och den kända Anton Kara-musiken, Harry Lime theme är inte färdigkörd. Vi fortsätter med en extraföreställning i morgon, tisdag den 28 januari.

Det är ett måste på grund av att Biohusets lilla salong är stängd för renovering. Drygt ett 40-tal medlemmar har bytt dag. Men det gav oss också en lugn start.

58 medlemmar bänkade sig till måndagens första visning.

Svante Ors berättade om filmen som fortfarande listas bland de bästa. Han avslöjade också diverse knep som filmmakarna tog till för att skildra Orson Wells rollfigur Harry Lime i Wiens kloaksystem.

Inför visningen kl 19.00 var det lite mer oroligt. 92 stolar, 112 som köpt kvällskort och nya medlemmar som löste kort i sista stund.

Men det blev ett tiotal stolar över, vilket bådar gott inför vår nästa film And then we danced den 24 februari.

Även då kör vi två dagar.

Det hördes många förtjusta kommentarer utanför salongen efter Den tredje mannen. Givetvis var våra bönburkar framme. Men vi återkommer med betyget efter morgondagens visning.

Lisa Andersson och Erica Strandmark på väg till kvällsvisningen



Strålande recension

Uncategorised Posted on 2019-12-20 12:30:28
https://www.sydsvenskan.se/2019-12-19/arets-basta-film-utan-tvekan

Den sydkoreanska filmen Parasit vann Guldpalmen i Cannes 2019. Den står på vårt program den 23 mars.

Vi hade långa diskussioner om årets filmval, men när det gällde Parasit var vi nästan eniga. Inte minst för att Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson rekommenderade den varmt när han besökte oss senast. På länken kan ni läsa hans recension från dagens Sydsvenskan, den 20 december.

Den enda funderingen inför valet av Parasit var att vi inte tar upp filmer som Biohuset redan har visat. Men vi fick veta att den inte kommer upp här. De som vill se Parasit i förväg måste åka till Malmö.

Parasit blir tredje inslaget på vårt vårprogram därför att den inte var bokningsbar via Sveriges Förenade Filmstudios före mars. Vi startar med en ny programpunkt, klassikerkväll.

Utvald klassiker är Den tredje mannen, alltså den berömda filmen med Harry Lime them som genomgående musik. Många av oss växte upp med den i örat från radio och grammofon.

Först på vårt vanliga program blir And then we danced, den hyllade svenska filmen om dansare i Georgien.

Avslutningen är mindre känd. Tel Aviv on fire, som enligt en samlad kritikerkår lyckas skildra konflikten mellan Israel och Palestina på ett humoristiskt vis. Det låter konstigt men lär vara sympatiskt gjort.

Ett program med mer info om filmerna kommer efter helgerna. Här är dagarna att boka in så länge:

27 januari: Den tredje mannen

24 februari: And then we danced

23 mars: Parasit

20 april: Tel Aviv on fire



Nattkrångel

Uncategorised Posted on 2019-11-19 02:31:09

Av någon anledning föll delar av texten i inlägget från måndagens visningar bort. Förhoppningsvis kommer det som skulle ligga under de första bilderna med här:

Michael Tapper är docent i filmvetenskap vid Lunds universitet och filmskribent i Sydsvenskan. Han är en av landets främsta experter på västern. För att inte förvänta hans kunskaper publicerar vi ett utdrag ur hans presentation nedanför texten här. Det finns också en länk tills Michaels hemsida, som fått tusentals besök de senaste dagarna.
Som medlem i Svenska PEN-klubben skrev Michael Tapper en debattartikel om Kinas hot mot Sverige sedan kulturminister Amanda Lind delat ut pris till Gui Minhai. Det har väckt ett stort kinesiskt intresse för sidan, berättade Michael i foajén mellan visningar.
Då var det lugnt. 82 medlemmar satt i den stora salongen och 26 i den lilla. De hade släppts in tidigt, men det han bli lite otåligt i den lilla salongen. Publiken där fick vänta till Michael Tapper var klar med sin introduktion i den stora salongen. Vi får se hur vi löser det till nästa termin.
Tre stolar var lediga vid kvällsvisningen. Vi var 89 som såg The Rider då.
Betyget blev inte toppen, men mycket bra. De flesta gav en fyra.

Så här fördelades bönorna
5 stjärnor: 32 bönor
4 stjärnor: 69 bönor
3 stjärnor: 28 bönor
2 stjärnor: 8 bönor
1 stjärna: 5 bönor

Vår visning föregicks av dramatik. Filmen hade kommit på villovägar. Biohusets platschef Nils Melia ägnade en stor del av helgen åt att försöka lösa problemet tillsammans med Sveriges Förenade Filmstudios chef i Stockholm, Per Eriksson. Natten till måndagen hämtade Nils en kopia på Malmö C, som han sedan åkte till Biohuset och laddade ner framåt gryningen under natten, ensam i den stora Toppengallerian.

Kvällens hjältar alltså…

Mer om kvällen i inlägget här nedanför



Kvällens hjältar

Uncategorised Posted on 2019-11-19 01:53:09


Kvällens hjältar var Michael Tapper, som gav oss en orientering i västern-filmens historia och en bakgrund till The Rider, och Nils Melia, som la ner en stor del av helgen på att fixa så att vi kunde se filmen överhuvudtaget.

Michael Tapper satte oss in i västernfilmens historia och beskrev The Rider från en av USA:s fattigaste delar som “Ken Loach på prärien”
Biohusets platschef Nils Melia lyckades till slut rädda vår film genom en nattlig utryckning till Malmö C

Michel Tapper är docent i filmvetenskap vid Lunds universitet och filmskribent i Sydsvenskan. Han är en av landets främsta experter på västern. För att inte förvanska hans kunskaper publicerar vi ett utdrag ur hans presentation nedanför texten här. Det finns också en länk till Michaels hemsida, som fått tusentals besök de senaste dagarna.
Som medlem i Svenska PEN-klubben skrev Michael Tapper en debattartikel om Kinas hot mot Sverige sedan kulturminister Amanda Lind delat ut pris till Gui Minhai. Det har väckt ett väldigt stort kinesiskt intresse för sidan, berättade Michael i foajén mellan visningarna.
Då var det lugnt. 82 medlemmar satt i den stora salongen och 26 i den lilla. De hade släppts in tidigt, men det hann bli lite otåligt i den lilla salongen. Publiken där fick vänta tills Michael Tapper var klar med sin introduktion i den stora salongen. Vi får se hur vi löser det till nästa termin.
Tre stolar var lediga vid kvällsvisningen. Vi var 89 som såg The Rider då då.
Betyget blev inte toppen, men mycket bra. De flesta gav en fyra.

Så här fördelades bönorna
5 stjärnor: 32 bönor
4 stjärnor: 69 bönor
3 stjärnor: 28 bönor
2 stjärnor: 8 bönor
1 stjärna: 5 bönor

Vår visning hade föregåtts av dramatik. Filmen hade kommit på villovägar. Biohusets platschef Nils Melia ägnade en stor del av helgen åt att försöka lösa problemet tillsammans med Sveriges Förenade Filmstudios chef i Stockholm, Per Eriksson. Natten till måndagen hämtade Nils en kopia på Malmö C, som han sedan åkte till Biohuset i den tomma Toppengallerian och laddade ner framåt gryningen.

 

På plats igår

Katarina Barnekow och Holger Tengen

Vanja Wahlberg och Annika Bernow
Britta Krusse och Carin Rönnerling’
Maj Nord och Aina Lenz
Det blev lite otåligt i lilla salongen, men den som väntar på något gott… När Michael Tapper berättade om västern-filmens historia och kvällens mer moderna, realistiska västern var det glada miner. De tidigare så slitna stolarna är utbytta

Detta berättade Michael Tapper bland annat

Västerngenrens historia – den ideologiskt mest laddade i USA

“Genren hade till en början väldigt lite att göra med den verkliga västerntiden från inbördeskrigets slut till Wounded Knee-massakern 1890 (ibland fram till första världskriget). Den klassiska västernfilmen och romanen är en idealiserad saga om nationsbyggande, om den amerikanske mannen och ibland även kvinnan som med kristen moral och bildningsiver tämjer den laglösa vildmarken (indianer, mexikaner, vita skurkar, korrumperade sheriffer och borgmästare) till en civiliserad trädgård (Edens lustgård).  Han är lagen, hon är skolfröken.

Västerngenren ebbar ut i början av 1970-talet, kommer till en apokalyptisk slutpunkt. Drömmen om vildmarken som prunkande trädgård har förvandlats till ett livsfientligt och ödeland av död och förintelse. Mytologisk utmattning.

4. Nostalgi-västern

Moderna men realistiska västernfilmer cowboys som dröjer sig kvar i en livsstil som tiden gått förbi, och de hamnar ofta på kant med det moderna samhället, blir laglösa (outlaws, jfr Outlaw Country: Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Johnny Cash). Filmerna blir till sorgesånger över något som gått förlorat i den amerikanska själen: De en gång fria, öppna, vidderna med oändliga horisonter som nu hägnats in i privata områden. Konformismen som gjort människorna till slätstrukna löpandebandsprodukter. En förkonstlad livsstil som kretsar kring pengar och som tömts på all humanism. En klaustrofobisk känsla av instängdhet i ett samhälle utan valmöjligheter, utan framtid.

The Rider (2017)

Kinesisk-amerikanska regissören Chloé Zhaos andra långfilm The Rider är, liksom debuten Songs My Brother Told Me (2015), en nostalgivästern med en alldeles särskild historisk resonansbotten: Huvudpersonerna är nämligen Lakota Sioux-indianer på reservatet Pine Ridge i South Dakotas Badlands. Reservatet på nästan 9000 kvkm är historisk mark, såsom en av få spillror efter det ursprungliga Great Sioux Reservation på 240 000 kvkm (= större delen av dagens South Dakota) som avsattes för ursprungsbefolkningen 1868 i Fort Laramie-fördraget, undertecknat av bland andra General William Sherman och hövding Sitting Bull.

Det var ett fördrag som bröts bara några år senare när vita nybyggare stormade in i indianernas heliga Black Hills-område (strax väster om Pine Ridge) för att leta guld och bygga staden Deadwood (se TV-serien). Där ser vi hur pojkbokshjältar som Wild Bild Hickock, Wyatt Earp, Calamity Jane och andra hjälpte till att mörda och plundra indianerna i deras eget hemland. Det utlöste en rad präriekrig som kulminerade i slaget vid Little Big Horn i sydöstra Montana, då Sitting Bull i spetsen för flera stammar besegrade General Custer.

Vi är alltså på en historiskt laddad mark i The Rider, där vi möter ättlingarna till Sitting Bull i ofta bedövande vackra bilder från South Dakotas Badlands. (Landskap/väder/ljus – speglar huvudpersonens själsliv, svensk stumfilm och västerngenren.) Det är en spelfilm med manus av regissören Cloé Zhou, men samtidigt är det också något av en dokumentär om en verklig lakotafamilj – till efternamnet omdöpta från Blackburn till Jandreau – men med sina riktiga förnamn intakta (undantag: pappa Tim har blivit Wayne). Ken Loach på prärien.

Filmen har inte vunnit några av de stora filmpriserna men hamnade ändå på de namnkunnigaste amerikanska filmkritikernas tio-i-topplistor: En film som påminner oss om varför vi ska gå på bio”. Det är inte svårt att förstå att The Rider blev en kritikerfavorit. Den är lågmäld, opretentiös och befriad från den konstant larmande filmmusik som idag hemsöker var och varannan biorulle och tv-serie, och den följer inget förutsägbart berättarmönster eller någon könsstereotyp mall. (Disney noterade Zhou och satte henne i registolen till Marvel-superhjältefilmen The Eternals, med premiär nästa år. Jfr Anna Boden/Ryan Flecks Captain Marvel, 2019.)

Det är också en film om hur urbefolkningen paradoxalt nog blivit USA:s sista cowboys i ett bortglömt land med en bortglömd blodig historia. Liksom Sitting Bull har de inte mycket till övers för stora ord och tomma gester. De suktar inte efter den amerikanska drömmen om makt och pengar, men deras handlingar och kroppsspråk säger allt om deras blygsamma längtan efter ett rimligare liv på den mark där svikna fördrag, krig, plundringar och massakrer tagit de oändliga horisonterna ifrån dem.”



Annorlunda kväll

Uncategorised Posted on 2019-10-21 23:00:03

Omvända betyg för skruvad film

Ingela Skanby, Marie och Christian Tornakull på väg in till När fjärilarna kommer

Höstens andra visning blev inte riktigt som det brukar vara. Betyget på den turkiska filmen När fjärilarna kommer blev inte toppen. Det var lätt att räkna innehållet i den femstjärniga burken – 9 bönor. De flesta gav tvåor och treor.

Det var en annorlunda film som stämde väl med vad Sydsvenskans filmredaktör  Mattias Oscarsson berättade i sin inledning. Regissören Tolga Karacelik har inspirerats av Facebook. Han såg hur hans mamma skiftade mellan skratt och sorg när hon satt med mobilen och växlade mellan tokiga kattklipp och flyktingkatastrofer. Regissören har berättat att han ville göra en film med samma växlande stämningar.

Det hördes också en hel del skratt i salongen och de som gav höga betyg var riktigt förtjusta. Men filmen passade inte alla och det är ju meningen med betygen, att vi ska visa vad vi tycker och kunna diskutera.

Nästa gång blir det något helt annorlunda…

186 medlemmar kom till måndagens visning.

Så här blev betyget:

5 stjärnor:     9

4 stjärnor:    13

3 stjärnor:    43

2 stjärnor:    34

1 stjärna:      34

 

 

Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson introducerade och Marita Szepanski-Erwall filmade både honom och publiken. Filmerna kommer snart på vår hemsida.
Kristina Olofsson och Margaretha Gustafsson
Mia Pettersson


Next »