Filmbloggen

Slutet blev ljust

Hösten slutade med en filmskål för allt som gör oss lyckliga. Men innan dess blev det lite kaotiskt vid trappan upp till Biohuset.

De bästa åren var längre än vi räknat med. Därför tvingades kvällspubliken vänta i trappan och foajén. Att döma av betygen tyckte många att filmen var värd att vänta på. 88 medlemmar gav en femma, 35 en fyra. Ett fåtal satte lägre betyg.

181 medlemmar såg höstens sista film.

Marianne Ors introducerade. Hon hälsade publiken på italienska och berättade att De bästa åren är en uppföljare på Gabriele Muccinos Oscarsbelönade Vi som älskade varann så mycket . Det är inte den enda film som kommer i en ny version under säsongen, påpekade Marianne. Även Utvandrarna och West Side Story har gjorts om för nya generationer.

De bästa åren följer fyra vänner från ungdom till medelålder i nutid.

-Den visar hur de val vi gör tidigt kan påverka hela livet, sa Marianne,innan hon avslutade med att önska alla medlemmar god jul – på italienska förstås.

Därmed har vi avslutat höstens program. Salongerna är just bokade för fyra visningar våren 2022, plus en lördag för årsmöte med kortfilm. Det blev en film extra eftersom vi hade så svårt att välja.

Stort tack till alla som kom med goda förslag. Tider och filmer presenteras inom kort.

Mest femmor till De bästa åren

Genom att lägga bönor i burkar med 1-5 stjärnor röstade 131 medlemmar fram följande betyg

5 stjärnor 88

4 stjärnor 35

3 stjärnor 6

2 stjärnor 2

1 stjärna 0

Migrantfilmer har blivit ett begrepp i filmvärlden. Men Los Lobos är antagligen den första som skildrar den tidiga ankomsten till ett nytt land.

Det berättade Annika Gustafsson i sin introduktion till filmstudions tredje film i höst. Den mexikanske regissören Samuel Kishi har inspirerats av sin egen mammas kamp. Hon tog honom till Santa Ana i Kalifornien 1989. Det är staden där Disneyland ligger, men den har blivit så gentrifierad att Kishi måste hitta en annan miljö för sin film. Albuquerqe i New Mexico.

Annika påpekade att det finns miljöer på närmare håll med samma levnadsöden och tipsade publiken om en film på Svt play av Diamant Salihu Våra barn dör.

Annika Gustafsson är en välkänd filmskribent i Sydsvenskan. Hon har skrivit om film och bevakat festivaler i många år, men hon har också suttit i juryn i många sammanhang.

Vi var drygt 160 medlemmar som såg Los Lobos på måndagens tre visningar. 135 la en böna i vårt återupprättade betygssystem. Klart flest hamnade i burken med fyra stjärnor.

Så här blev sifforna:

1 * 2 bönor

2 * 3 bönor

3 * 19 bönor

4 * 62 bönor

5 * 49 bönor

Kerstin Olsson och Monika Jacobsson på väg till eftermiddagens visning…

Filmstudions fotograf Karin Nitzsche hade det inte helt lätt i vimlet. Många medlemmar tycker att de redan varit med så många gånger. Kerstin Olsson, Monika Jacobsson och Ros Mari Levi lät sig dock fångas på väg till måndagens första visning.

Ingen filmstudioträff utan bilder på några av medlemmarna som var där. Den här gången gick vår egen vimmel-fotograf Karin Nitzsche runt i salongen innan filmen drog igång.

I inlägget nedanför bilderna finns det mer att läsa om filmen som visades, Kamrater, och om Kalle Kniiviläs introduktion

Kalle Kniivilä gav en bild av 1960-talets Novotjerkassk innan ljuset i salongerna släcktes för Kamrater. Filmen skildrar våldsamheterna i staden sedan en strejk brutit ut på den viktiga elloksfabriken. Händelserna hölls hemliga under Sovjet-tiden. Fabriken är fortfarande igång.

Runt 180 medlemmar såg andra filmen på höstens program. För första gången sedan coronan bröt ut hade vi alltså en inbjuden gäst med expertkunskaper. Kalle Kniivilä är född i östra Finland. Han har varit Moskvakorrespondent för en finsk tidning och skrivit flera böcker om Ryssland. Nu arbetar han på Sydsvenskan och anlitas ofta även av andra medier för att kommentera aktuella händelser i Ryssland.

Kalle Kniivilä berättade för publiken i filmstudion att filmen Kamrater har uppfattats som Stalin-vänlig på sina håll, men det tycker inte han att den är. Regissören Andrei Konchalovsky skildrar sin barndoms Sovjet. Det var regissörens pappa som skrev Rysslands nationalsång tre gånger om, berättade Kalle för filmstudion. Först handlade texten om Stalin, sedan om Lenin. I flera år spelades musiken helt utan text. Putin gav den åldrande pappan uppdraget att skriva en ny text med Gud istället för de båda företrädarna. Då sa pappan att han äntligen fått skriva ur hjärtat, fick publiken veta.

Kamrater var inte en film ledde till glada skratt, men den berörde. Det var många som talade om nutida förtryck och våldsamheter när de kom ut efter visningen.

Nästa gång, den 15 november, tar vi oss över Atlanten till en annan värld som också kan väcka diskussion. På programmet står Los Lobos, en film om mexikanska flyktingar som lever gömda i USA. Då gästas vi av Sydsvenskans filmrecensent Annika Gustafsson.

FLER BILDER är på gång. Filmstudions fotograf Karin Nitzsche fanns i vimlet som vanligt.

Många var glada vid återstarten igår. Efter avbrutna program 2020 och helpaus under våren är Näsets Filmstudio igång igen. Gänget på bilden här över är ett av flera som har gjort det till en tradition, att samlas kring filmen och diskutera den efteråt vid en gemensam middag.  

Runt 220 medlemmar hann betala in sina avgifter innan vi tvingades sätta  stopp för att inte riskera överfyllda salonger. För säkerhets skull hade vi hyrt ¨ Biohuset lilla salong även till kvällsföreställningen vid starten igår, som vi alltid gör på eftermiddagarna. Det räckte med den stora på kvällen, men den var väl fylld.

Knappt 200 medlemmar kom till höstens första visningar.

-Synd att vi inte får lägga några bönor, sa en av dem.

Vi betygssatte filmerna genom att lägga bönor i burkar med en till fem stjärnor innan vi slutade med det på grund av smittorisken. 

Då försvann också karamellerna som vi brukade bjuda på i foajén, vilket noterades med besvikelse.

Men filmen var uppskattad. Filmstudions ordförande Svante Ors gjorde en kort introduktion, men hann med mycket. Han berättade att Cinema Paradiso fick Oscar 1983 som bästa utländska film, att en av Italiens två mest berömda kompositörer av filmmusik, Ennio Morricone, gjort musiken. En förvånande upplysning var att Philippe Noiret, som spelade biografmaskinisten inte kan italienska utan dubbades i filmen. I en fransk version fick han dubba sig själv. Salvatore Cascio fick rollen som den biointresserade pojken Toto. Han är idag en man i 40-årsåldern som driver hotell i Palermo på Sicilien, l Óscar dei Sapori (Smaken av en Oscar).

Nästa gång hamnar vi i en helt annan miljö, 1960-talets Sovjet

Här är några till som var på plats igår.

Foto: Karin Nitzsche

Många missade Corpus Christi på grund av Coronan

Det blev mer glest än väntat. När anmälningstiden för visningen av Corpus Christi gick ut för ett par veckor sedan hade vi så många medlemmar som ville se den att vi bokade Biohusets båda salonger även klockan 19. Då blev vi 56 personer som kunde dela upp oss på betryggande avstånd.

På eftermiddagen var vi 41 i de två salongerna.

Den senaste vågen av corona-smitta hade skrämt bort många medlemmar. Många mejlade i god tid att de avstod, vilket vi är tacksamma för.

Men det är tråkigt att så många missade Corpus Christi, en film som tog tag och höll fast fram till det snabba slutet. Inte konstigt att den var snudd på att vinna Oscar som bästa icke engelskspråkiga film. Den kom tvåa efter Parasit som vi inledde vårt höstprogram med.  Bland våra medlemmar hördes också många imponerade kommentarer om Mateusz Pacewicz som spelade huvudrollen. I övrigt verkar det vara lite blandade omdömen, som oftast. Tyvärr har vi ju pausat vår bönröstning, så något betyg finns inte.

Som om det var planerat droppade medlemmarna in i en jämn men svag ström, utan trängsel. Rejäla avstånd utan köer.

Detta håller vi på tills vi är säkra. 

Förhoppningsvis har läget ljusnat när det är dags för nästa film, The Farewell den 7 december. Men vi måste behålla kravet på anmälan och planera för högst 50 i en salong.

Själv hittade jag en ny favoritplats, första raden i lilla salongen. Många drar sig för att sitta långt fram, men pröva gärna. Som att ligga hemma i tv-soffan men med en stor, härlig bild och perfekt ljud. Att publiken i vår filmstudio dessutom är knäpp tyst, försämrar inte upplevelsen…

Britt-Marie Bergström

Sekreterare i Näsets Filmstsudio

Foto: Karin Nitzsche

Det blev några missuppfattningar om tider och anmälningar. Därför var vi mycket nära gränsen för vad som är tillåtet i corona-tider under första visningen 12 oktober. Vid den andra visningen hade vi en liten marginal, 45 personer i den stora salongen.

Flera kom ut med förtjusta leenden. Andra konstaterade att det var en annorlunda film. Tel aviv on fire väcker tankar långt efteråt. Den var finurligt gjord och skildrade livet vid muren i Jerusalem på ett skämtsamt sätt, men med flera bottnar. Sammanlagt 123 medlemmar såg den vid höstens andra visning.

Några saknade våra betygsbönor. Vi kan ju inte ha sådant nu på grund av smittorisken, lika lite som karameller. Men det är mycket välkommet med kommentarer på mejl och Facebook, även om de är negativa.

Det hördes vid insläppet, att meningarna om den prisade förra filmen Parasit gått helt isär. I ett sällskap fick den stort beröm av en person medan en närstående tyckte att den var så dålig att det bara var att stänga av.

Att döma av minerna efter Tel aviv on fire mottogs denfilmen på samma blandade sätt.

Men som vid förra visningen uttryckte många medlemmar sin glädje över att komma ut och se film på stor duk igen. Det gör vi igen som närmast den 2 november, då vi visar Corpus Christi, om en kriminell man som råkar bli präst i en liten polsk, konservativ by.

Foto: Karin Nitzsche