Filmbloggen

Sällan har en film mött en sådan förtjusning som vårens första film CODA.

-Fantastisk, klar femma, bästa filmen, tummen upp…

Det var idel glada kommentarer eftermiddag som kväll. Några betyg i siffror finns inte efter måndagens visningar. För att inte skapa trängsel i rådande smittoläge avstod vi från bönor att rösta med såväl som godis.

Istället blev det ett idogt knappande på mobilerna när alla vaccinbevis skulle fram och scannas, tillsammans med leg och medlemskort. Lite trist början, men ofrånkomlig. Alla biografer har samma krav.

Tack vare att alla medlemmar var väl förberedda flöt insläppet över förväntan.

Väl inne i salongerna sög 17-åriga Rubys öde tag i åskådarna. Som ensam hörande i sin kärleksfulla fiskarfamilj var det hon som fick tolka vid besök i vården såväl som under tuffa tag på fiskmarknaden. Marianne Ors påminde i sin introduktion om att många invandrarbarn i Sverige tyngs av samma plikter.

Däremot blir det allt färre som tvingas leva utan att höra, berättade Marianne, som är läkare och har arbetat med döva barn. Tekniken har utvecklats så att många människor som föds döva får hjälp redan i spädbarnsåldern.

Men i filmen CODA är skådespelarna i rollerna som föräldrar och bror döva också i verkligheten.

Drygt 180 medlemmar såg Coda under måndagens båda visningar. De kunde bänka sig med avstånd eftersom filmstudion hyrde Biohusets två salonger både under kväll och eftermiddag.

Hyggligt flyt trots passkoll

Fem på möte jobbar vidare

Filmstudions årsmöte 2021 blev en snabbspolning. Raskt klubbade deltagarna igenom dagordningen, omvalde sig själva och bestämde sig för att jobba vidare enligt tidigare modell.

Det innebär fyra nya filmer våren 2022 och en klassiker som start till hösten. Trots utökat program blir avgiften densamma, i alla fall under våren 2022. Medlemmar som fyllt 25 betalar 240 kr och de som är mellan 15 och 25 år betalar 150 kronor. Årsmötet enades om att ekonomin är tillräckligt stabil för att föreningen ska klara av hyra av salonger och film för ytterligare en visning per termin. Tidigare har vi sett tre filmer vår och höst, plus en klassiker de senaste åren.

Möjligen kan frågan om en höjning komma upp till nästa årsmöte, som är inbokat redan den 5 mars kl 14.00. Då blir det i Biohusets lilla salong med en kortfilm som lockelse.

-Tur att vi inte hyrde den nu, sa kassören Buster Klintman när 2021 års årsmöte avslutas.

Han var en av fem deltagare. Samtliga ledamöter i styrelsen. Ingen annan medlem tog sig till Höllvikens bibliotek under den plaskvåta lördagsförmiddagen, den 11 december. Mötet hade utlysts i behörig ordning. Alla medlemmar har fått inbjudan på mejl i god tid, en dagordning och ytterligare en påminnelse, plus att information om tid och plats funnits på hemsidan sedan Salongen på biblioteket bokades i november.

Hittills har inga försök att få ihop en valberedning lyckats. Mötet bestämde att jakten på fler engagerade medlemmar ska fortsätta. Det uttrycktes hopp om bättre lycka till nästa årsmöte.

Däremot noteras ett större intresse bland medlemmarna när det gäller valet av filmer. En uppmaning på mejl gav många bra förslag. Ett par av dessa kommer med på vårens program. Andra behandlas till hösten. Det är en väg att fortsätta på, bestämde mötet. Därmed är det tidigare filmrådet utvidgat till alla medlemmar som är intresserade av att hålla koll på filmutbudet.

Mötet bestämde också att filmstudion ska fortsätta bjuda in kunniga presentatörer av filmerna. Filmerna ska dock inte vara så långa att det blir kö och trängsel mellan visningarna.

En ordinarie ledamot och två suppleanter saknades vid årsmötet.

I sin helhet ser styrelsen ut så här:

Svante Ors, ordförande, Buster Klintman, kassör, Britt-Marie Bergström, sekreterare, Eva Backlund, Karin Nitzsche och Marita Szepanski-Erwall ledamöter. Suppleanter: Niklas Amnell och Marianne Ors

Slutet blev ljust

Hösten slutade med en filmskål för allt som gör oss lyckliga. Men innan dess blev det lite kaotiskt vid trappan upp till Biohuset.

De bästa åren var längre än vi räknat med. Därför tvingades kvällspubliken vänta i trappan och foajén. Att döma av betygen tyckte många att filmen var värd att vänta på. 88 medlemmar gav en femma, 35 en fyra. Ett fåtal satte lägre betyg.

181 medlemmar såg höstens sista film.

Marianne Ors introducerade. Hon hälsade publiken på italienska och berättade att De bästa åren är en uppföljare på Gabriele Muccinos Oscarsbelönade Vi som älskade varann så mycket . Det är inte den enda film som kommer i en ny version under säsongen, påpekade Marianne. Även Utvandrarna och West Side Story har gjorts om för nya generationer.

De bästa åren följer fyra vänner från ungdom till medelålder i nutid.

-Den visar hur de val vi gör tidigt kan påverka hela livet, sa Marianne,innan hon avslutade med att önska alla medlemmar god jul – på italienska förstås.

Därmed har vi avslutat höstens program. Salongerna är just bokade för fyra visningar våren 2022, plus en lördag för årsmöte med kortfilm. Det blev en film extra eftersom vi hade så svårt att välja.

Stort tack till alla som kom med goda förslag. Tider och filmer presenteras inom kort.

Mest femmor till De bästa åren

Genom att lägga bönor i burkar med 1-5 stjärnor röstade 131 medlemmar fram följande betyg

5 stjärnor 88

4 stjärnor 35

3 stjärnor 6

2 stjärnor 2

1 stjärna 0

Migrantfilmer har blivit ett begrepp i filmvärlden. Men Los Lobos är antagligen den första som skildrar den tidiga ankomsten till ett nytt land.

Det berättade Annika Gustafsson i sin introduktion till filmstudions tredje film i höst. Den mexikanske regissören Samuel Kishi har inspirerats av sin egen mammas kamp. Hon tog honom till Santa Ana i Kalifornien 1989. Det är staden där Disneyland ligger, men den har blivit så gentrifierad att Kishi måste hitta en annan miljö för sin film. Albuquerqe i New Mexico.

Annika påpekade att det finns miljöer på närmare håll med samma levnadsöden och tipsade publiken om en film på Svt play av Diamant Salihu Våra barn dör.

Annika Gustafsson är en välkänd filmskribent i Sydsvenskan. Hon har skrivit om film och bevakat festivaler i många år, men hon har också suttit i juryn i många sammanhang.

Vi var drygt 160 medlemmar som såg Los Lobos på måndagens tre visningar. 135 la en böna i vårt återupprättade betygssystem. Klart flest hamnade i burken med fyra stjärnor.

Så här blev sifforna:

1 * 2 bönor

2 * 3 bönor

3 * 19 bönor

4 * 62 bönor

5 * 49 bönor

Kerstin Olsson och Monika Jacobsson på väg till eftermiddagens visning…

Filmstudions fotograf Karin Nitzsche hade det inte helt lätt i vimlet. Många medlemmar tycker att de redan varit med så många gånger. Kerstin Olsson, Monika Jacobsson och Ros Mari Levi lät sig dock fångas på väg till måndagens första visning.

Ingen filmstudioträff utan bilder på några av medlemmarna som var där. Den här gången gick vår egen vimmel-fotograf Karin Nitzsche runt i salongen innan filmen drog igång.

I inlägget nedanför bilderna finns det mer att läsa om filmen som visades, Kamrater, och om Kalle Kniiviläs introduktion

Kalle Kniivilä gav en bild av 1960-talets Novotjerkassk innan ljuset i salongerna släcktes för Kamrater. Filmen skildrar våldsamheterna i staden sedan en strejk brutit ut på den viktiga elloksfabriken. Händelserna hölls hemliga under Sovjet-tiden. Fabriken är fortfarande igång.

Runt 180 medlemmar såg andra filmen på höstens program. För första gången sedan coronan bröt ut hade vi alltså en inbjuden gäst med expertkunskaper. Kalle Kniivilä är född i östra Finland. Han har varit Moskvakorrespondent för en finsk tidning och skrivit flera böcker om Ryssland. Nu arbetar han på Sydsvenskan och anlitas ofta även av andra medier för att kommentera aktuella händelser i Ryssland.

Kalle Kniivilä berättade för publiken i filmstudion att filmen Kamrater har uppfattats som Stalin-vänlig på sina håll, men det tycker inte han att den är. Regissören Andrei Konchalovsky skildrar sin barndoms Sovjet. Det var regissörens pappa som skrev Rysslands nationalsång tre gånger om, berättade Kalle för filmstudion. Först handlade texten om Stalin, sedan om Lenin. I flera år spelades musiken helt utan text. Putin gav den åldrande pappan uppdraget att skriva en ny text med Gud istället för de båda företrädarna. Då sa pappan att han äntligen fått skriva ur hjärtat, fick publiken veta.

Kamrater var inte en film ledde till glada skratt, men den berörde. Det var många som talade om nutida förtryck och våldsamheter när de kom ut efter visningen.

Nästa gång, den 15 november, tar vi oss över Atlanten till en annan värld som också kan väcka diskussion. På programmet står Los Lobos, en film om mexikanska flyktingar som lever gömda i USA. Då gästas vi av Sydsvenskans filmrecensent Annika Gustafsson.

FLER BILDER är på gång. Filmstudions fotograf Karin Nitzsche fanns i vimlet som vanligt.

Många var glada vid återstarten igår. Efter avbrutna program 2020 och helpaus under våren är Näsets Filmstudio igång igen. Gänget på bilden här över är ett av flera som har gjort det till en tradition, att samlas kring filmen och diskutera den efteråt vid en gemensam middag.  

Runt 220 medlemmar hann betala in sina avgifter innan vi tvingades sätta  stopp för att inte riskera överfyllda salonger. För säkerhets skull hade vi hyrt ¨ Biohuset lilla salong även till kvällsföreställningen vid starten igår, som vi alltid gör på eftermiddagarna. Det räckte med den stora på kvällen, men den var väl fylld.

Knappt 200 medlemmar kom till höstens första visningar.

-Synd att vi inte får lägga några bönor, sa en av dem.

Vi betygssatte filmerna genom att lägga bönor i burkar med en till fem stjärnor innan vi slutade med det på grund av smittorisken. 

Då försvann också karamellerna som vi brukade bjuda på i foajén, vilket noterades med besvikelse.

Men filmen var uppskattad. Filmstudions ordförande Svante Ors gjorde en kort introduktion, men hann med mycket. Han berättade att Cinema Paradiso fick Oscar 1983 som bästa utländska film, att en av Italiens två mest berömda kompositörer av filmmusik, Ennio Morricone, gjort musiken. En förvånande upplysning var att Philippe Noiret, som spelade biografmaskinisten inte kan italienska utan dubbades i filmen. I en fransk version fick han dubba sig själv. Salvatore Cascio fick rollen som den biointresserade pojken Toto. Han är idag en man i 40-årsåldern som driver hotell i Palermo på Sicilien, l Óscar dei Sapori (Smaken av en Oscar).

Nästa gång hamnar vi i en helt annan miljö, 1960-talets Sovjet

Här är några till som var på plats igår.

Foto: Karin Nitzsche