Filmbloggen

På måndag har vi ingen inbjuden gäst som introducerar filmen. Men här finns info för er som är intresserade av att veta mer om Allt för min son.

Filmen möttes av idel hyllningar. En recensent använde följande citat av USA:s mest kända filmkritiker, Robert Ebert (1942-2013):

”Det handlar inte alltid om vad en film handlar om, utan hur den handlar om det.”

Det finns många filmer om skilsmässobråk, vårdnadstvister och våld inom familjen, men Xavier Legrand har levererat ett mästerverk i egen stil. Han fick pris för bästa regi och för bästa debut vid filmfestivalen i Venedig förra året och han omnämns som en stjärna att ha koll på i framtiden.

I Allt för min son har han gjort ett vardagsdrama om en vårdnadstvist till en thriller i klass med The Shining, enligt Sydsvenskans Annika Gustafssson. Själv säger regissören att han är inspirerad av Claude Chabrol och Hitchcock.

Regissören och autören Xavier Legrand, 40 år den 28 mars.

Filmen berättar om två föräldrar som kämpar om vårdnaden av sin son. Mamman har flytt med sina barn för att pappan varit våldsam. Pappan använder sonen som vapen i kampen. Sonen försöker parera drabbningarna, åka iväg med sin pappa mot sin vilja och samtidigt skydda sin mamma.

Thomas Gioria spelar rollen som 11-årige Julien. Han var redan en rutinerad skådespelare på scen när Xavier Legrand gav honom rollen, ett självklart val har regissören sagt efteråt. Nu gör Thomas Gioria huvudrollen i en film som ska ha premiär i slutet av 2019, Adoration (Tillbedjan).
Thomas Gioria som Julien i Allt för min son

Regissören Xavier Legrand var också tidigt ute på teaterscenen. Han var tio år när han började som skådespelare. Senare gick han igenom en prestigefylld teaterskola, National Supérieur d’Art Dramatique i Paris. 2013 gjorde han en kortfilm som blev Oscars-nominerad, Just before losing everything.

Det var meningen att även Allt för min son skulle bli en kortfilm. Nu tar den en och en halv timme att visa, men Legrand har strävat efter att hålla sig kort. Filmen är stramt berättad och bakgrunden kryper fram efter hand. En teknik som diskuterats är att karaktärerna hålls lite på avstånd. Det är inga nära porträtt.

Xavier Legrand berättar i en intervju att han länge önskat skriva filmmanus om familjen, hemmet och klassiska tragedier som hämnd och hedersmord.

-Jag var intresserad av våld i familjen, och framför allt våld i hemmet. Från det ögonblick som jag bestämde mig för att skriva om detta smärtsamma ämne, gjorde jag mycket forskning för att förstå fenomenet ur en psykologisk, social och politisk synvinkel.

Enligt Legrand dör en kvinna nästan varannan dag i Frankrike på grund av våld i familjen, ofta utan att någon kan ana vad som pågår bakom fasaderna.

Xavier Legrand har intervjuat och diskuterat med advokater, poliser och socialarbetare för att skapa en trovärdig film.

-Man håller andan in i det sista, skrev Sydsvenskans Annika Gustafsson.

Dagarna efter vår visning fyller Legrand 40 år.

Han har berättat att han inte såg sig som någon riktig regissör när han gjorde Allt för min son. Nu har han förstått. Förutom Venedigpriset har han fått flera Cesarpriser, Frankrikes finaste filmpris. Eftersom han både skriver manus och regisserar hamnar han dessutom i den exklusiva skaran som kallas autörer.

Xavier Legrand fortsätter att arbeta med teater i Paris, men förbereder samtidigt en ny film. Det ska bli en komedi.

…

Thomas Gioria och Xavier Legrand vid prisutdelningen i Venedig. Nu arbetar båda med nya filmer.

Det blev smock fullt i Biohusets båda salonger under första visningen av Vad ska folk säga? Kvällens gäst, Anne Sofie Roald, pratade fyra gånger om filmens tema och miljö. Troligen slog vi rekord i femstjärniga betyg. Siffrorna finns en bit ner här.
Filmen om hur tonåriga Nisha kidnappades av sina föräldrar och skickades till släktingar i Pakistan berörde.
Anne Sofie Roald är professor vid Malmö Universitet med islam som specialitet. Dessutom norskfödd och väl bekant med området där familjen i filmen levde.
Vi använde två salonger eftersom den stora byggs om. Det blev sammanlagt 110 platser som fylldes under första visningen. Under den andra blev det några platser över i båda.
Här är några glada miner före visningen.

Anne-Marie Hansson och Sassa Duvander

Anders och Agneta Renström med Ingrid Tågerup
Jörgen och Ingrid Malmqvist
Bo Mattsson, Bernt och Catharina Gustafsson
Ingrid Wetterberg
Bengt Thorsson, Barbro Borgstrand och Kerstin Thorsson

Anne Sofie Roald presenterade Vad ska folk säga?

Filmen fick det bästa betyget hittills i vår speciella burkbarometer.
I burken med 5 stjärnor: 116 bönor
4 stjärnor: 35 bönor
3 stjärnor: 3 bönor
2 stjärnor: 1 böna
0 stjärnor: 0 bönor

Lätträknat resultat. 116 bönor i burken med fem stjärnor, 35 i den fyrstjärniga och få i de andra

Vårens första gäst Anne Sofie Roald är beredd på att göra fyra introduktioner. Men hon har mycket att berätta när det gäller Vad ska folk säga?
Hon är professor i religionshistoria vid Malmö universitet och speciellt inriktad på islam. En period upplevde hon den religionen inifrån, som konverterad norska. Sedan dess har hon skrivit en rad böcker och artiklar om muslimer i Norden och kulturkrockar.
Anne Sofie Roald bodde dessutom i det som kallas ”lille Pakistan” på Grönland i Oslo under sin studietid. Hon jobbade extra på Oslo Sporvägar och körde ”trikken” istället för att studielån. Det var 70-tal och halva styrkan där var pakistanier.
Det gav, som hon själv uttrycker det, “en del kunskap” om den gruppens förhållanden.
Vad ska folk säga? handlar alltså om en pakistansk familj i Oslo som tvingar iväg sin tonårsdotter till släktingar i det gamla hemlandet när det avslöjas att hon har en norsk pojkvän. Regissören själv, Iram Haq, har själv upplevt detta som ung.
Anledningen till att Anne Sofie Roald ska ge fyra introduktioner på våra två visningar är att Biohuset börjat bygga om den stora salongen. Vi måste använda även den lilla för att få plats. Filmen körs i båda samtidigt.
Det kan bli lite extra rörigt med tanke på att vi också ska dela ut medlemskort. Hämta gärna i förväg ni som har möjligheter.
Vi finns på följande platser och tider:
Höllvikens bibliotek torsdag 21 februari kl 11-14
Skanörs bibliotek fredag 22 februari kl 11-13
Skanörs bibliotek lördag 23 februari kl 12-14
Biohusets foajé söndag 24 februari kl 16-17
Vi är den här gången i nämnd ordning: Svante Ors, Karin Nitzsche, Marita Erwall-Szepanski och undertecknad Britt-Marie Bergström.
Välkomna!

Vinden dånar och kvällen är kolsvart när detta gäng samlas vid stearinljusen. Det är början på en kväll med livliga diskussioner och omröstningar. Vilka filmer ska vi välja till vårens program?
Alla har valt ut ett fåtal egna favoriter i Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) stora utbud och granskat inmejlade förslag från medlemmar och från andra ledamöter i gruppen.
Men kvällen blir lång.
Filmer som gått på Biohuset eller med stor sannolikhet kommer upp på den vanliga repertoaren stryks tidigt från listan. Detta gäller till exempel Nothing lika a Dame, The Wife och Shoplifters som många önskat. Cold war faller för att den går för fulla hus i Malmö. En del filmer är så nya att vi inte hinner få dem till våren. Det finns ändå många tänkbara kvar.
Hur dystra vågar vi vara? Hur mycket våld? Bör vi inte varva med något gladare?
Gruppen är långt ifrån enig. Vi bestämmer att vi också kan visa en film vid årsmötet. På så sätt vår vi med fyra.
Efter att ha röstat på titel efter titel genom handuppräckning har vi till slut ett resultat.
Filmerna är beställda hos SFF och salongen är bokad för tre vanliga visningskvällar. Datum för årsmötet är inte bestämt. Ett program kommer när allt är klart.

Preliminärt ser det ut så här:

25 februari: Vad ska folk säga?
25 mars: Allt för min son
6 maj: C`est la Vie

Årsmöte: Lucky

Den första filmen handlar om en pakistansk familj i Norge och vad som händer när tonårsdottern möter en norsk pojkvän. Regissören har hämtat delar av storyn ur sitt eget liv och fått mycket beröm för sin film.
Vårens andra film är en hjärtskärande skildring av en vårdnadstvist i Frankrike, så skickligt och nära gjord att den är som en thriller.
Den tredje filmen är det lättsamma inslaget. Den handlar om en bröllopsfest där relationer och svagheter avslöjas med värme och humor.
Lucky, som vi vill visa vid årsmötet, kan vara en blivande klassiker. I huvudrollen finns en man på dryga 90 som närmar sig döden. Men det är inte så dystert som det låter. Filmen och dess skådespelare har blivit mycket hyllad.
Mer information om filmerna kommer på vår hemsida och på mejl när beställningen är bekräftad och programmet klart. Nu går det att läsa om filmerna på SFF:s filmlista eller på google.
Tack alla medlemmar som kommit med tips och önskemål!

Det är filmstudions styrelse och programråd som väljer filmer. Här ingår:

Eva Backlund, Britt-Marie Bergström, Gustaf Brattberg, Buster Klintman, Karin Nitzsche, Marianne och Svante Ors, Jerry Andersson, Eva Sandström, Marita Szepanski-Erwall, Annika Wessel och Margareta Åqvist. (Eva Sandström och Annika Wessel var inte närvarande på mötet)

Några satte en femma utan tvekan. Några sträckte på sig och sa:
-Somnade du också?
Guldpalm-belönade Kore-edas Tredje mordet blev ingen helgjuten succé. Men det blev ändå mest toppbetyg i bönburkarna.
Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson inledde med att berätta om regissören, som han intervjuat med hjälp av tolk, och om annan japansk film. Han rekommenderade publiken att se Shoplifters som Hirokazu Kore-eda vann årets guldpalm med vid årets filmfestival i Cannes.
98 medlemmar var på plats vid första visningen. Något färre kom till den sena klockan 19.00.
Tredje mordet var årets sista film i filmstudion. Den 4 december träffas vi i styrelsen och programrådet för att välja film till nästa termin. Kom gärna med synpunkter, önskemål och konkreta förslag på mejl till filmklubb@nasetsfilmstudio.se.
Vårt utbud finns på Sveriges Förenade Filmstudios hemsida www.filmstudio.se. Klicka på Filmlistan där. Vi brukar hålla oss till filmer som är högst ett eller möjligen två år gamla.

Betyg i bönburkarna
5 stjärnor: 55
4 stjärnor: 43
3 stjärnor: 21
2 stjärnor: 17
1 sjtärna: 3

På väg in i salongen

Bitta Kruuse och Barbro Borgstrand
Carin Rönnerling och Gullbritt Kronhoff

Kerstin Bergstrand, Peter Lundius och Eva Thulin
Agneta och Anders Renström
Britta Balkfors. Marianne Denker och Bengt Balkfors
Ingalill Hansen, Kerstin Olsson och Maj Nord

Foto: Karin Nitzsche

182 medlemmar såg White Sun i måndags. Britta och Bengt Balkfors, som syns på bild i inlägget nedanför, introducerade. Men tiden var knapp. Vår sekreterare Svante Ors har läst en intervju med regissören och vill gärna berätta mer om filmen och mödan bakom den.

Svante Ors:

Först och främst vill Näsets Filmstudio tacka Britta och
Bengt Balkfors för deras intressanta och personliga introduktion till vår
senaste film.

I Filmrutan, det senaste numret, finns en intervju med
filmens regissör Deepak Rauiyar. Här följer en sammanfattning av intervjun.

Rauiyar bor numera delvis i New York, delvis i Kathmandu.
Han var tonårig när kriget bröt ut – idag är han 40 år. Deepak Rauniyar var
från början filmkritiker men var mycket negativ mot de eskapistiska filmer som
producerades och valde att själv börja göra filmer som berättade om hur det
verkligen är i Nepal. Med filmen White Sun vill han visa hur Nepals förflutna
ligger som en tyngd över nuet. Regissören förklarar att filmens handling är en
metafor för den politiska situationen i Nepal. Den döda kroppen symboliserar
den gamla konstitutionen och kungens envälde som har förkastats efter tio år av
inbördeskrig. Precis som Nepal kämpar för att etablera en ny regering och
konstitution, kämpar rollfigurerna med att få ut kroppen ur huset.

Ett centralt tema i filmen är kvinnors och flickors
situation i Nepal. Agnis exfru kämpar för att hennes dotter, som saknar far,
ska få medborgarskap och kunna studera vidare. Men för att det ska hända måste
en man, vilken som helst, erkänna faderskapet. Ruaiyar menar att kriget har
skapat en medvetenhet kring klass- och könsfrågor.

Inspelningen av White Sun var en verklig utmaning. Kraftiga
jordbävningar totalförstörde den by man valt som inspelningsplats och den nya
by man senare fann låg så oländigt till att man fick anlita tio personer att
bära elgeneratorn, en nödvändighet när man filmar i Nepal där elnätet fungerar
dåligt. En indisk gränsblockad ströp tillgången på gasol och diesel. De var
tvungna att laga mat över öppen eld, köpa livsmedel på svarta marknaden som de
smugglade till inspelningsplatsen. Vissa av de äldre skådespelarna kunde inte
gå utan fick bäras över bergen.

Filmen White Sun, som fått namnet efter den vita sol som
finns på Nepals flagga, har visats på ett 70-tal filmfestivaler. Den har fått
flera priser, bl a i Venedig, och var Nepals Oscars-bidrag 2017.

Bengt och Britta Balkfors gav en inblick i Nepal före gårdagens visningar av White Sun.
De har bott och arbetat i landet under några år och kunde berätta om hur hårt livet kan vara för befolkningen, inte minst kvinnor och barn.
Bengt, som är ortoped, har aldrig opererat så många barn med brutna armar under sina 35 år i Sverige som under några år i landet där barnens uppgift är att klättra i träd och hämta bränsle. Britta, som är sjukgymnast och arbetade med barn mötte en 12-årig nybliven mamma.
Britta och Bengt Balkfors tyckte mycket om filmen. 27 personer gav den toppbetyg, dubbelt så många la en böna för fyra i vårt speciella bön- och burksystem. Men det blev också en del tvåor och ettor. Exakta siffror finns under bilderna.

Ulla Andersson och Eva Sandström på väg in i salongen

Eva Wallin, Catharina Nyberg och Inger Björkqvist

Mona Melin och Vanja Wahlberg

Christer och Anna Ljungsten

Kerstin Bergstrand och Catharina Gustafsson

Betyg på White Sun

5 stjärnor: 27 röster (bönor)
4 stjärnor: 62 röster
3 stjärnor: 38 röster
2 stjärnor: 21 röster
1 stjärna: 7 röster

Ove Jonsson såg Faces, places med extra skarp blick. Han är fotograf med många år av resor och ansikten bakom sig.
– Tänk att de var vid Henri Cartier Bressons grav, sa Ove och berättade att Bresson alltid varit en förebild både för honom och hans kolleger.
Henri Cartier- Bresson nämns ofta som fotojournalistikens fader. Han är känd för sin speciella teknik och för att ha bidragit till utvecklingen av fotokonsten.
Det var mycket i filmen som gjorde Ove förtjust och hans fru Helen Skottner Jonsson fyllde på med lovord.
– En film man blir glad av, sa några andra på väg ut ur salongen, imponerade av den pigga Agnés Varda och samarbetet mellan henne och den 33-årige fotografen JR.
Svante Ors berättade före visningarna att JR är en mystisk man som alltid går med solglasögon och inte avslöjar så mycket om sig själv. Han började med grafitti, kom in på foto av en tillfällighet och är nu känd över världen.
Faces,places var en speciell film och ett stycke filmhistoria. Den fick bra betyg av filmstudions medlemmar. 38 personer tyckte att den var värd en femma.
Så här fördelade sig rösterna i övrigt.
4 stjärnor: 62
3 stjärnor: 29
2 stjärnor: 12
1 stjärna: 4

85 medlemmar kom till första visningen, 100 till den andra. Här är några av dem

Carin och Janne Rönnerling
Eva Rode

Kerstin Olsson
Gustaf Brattberg som hämtade medlemskort hos Svante Ors

Annika och Leif Wessel som fick sina medlemskort av Eva Backlund

John Kronhoff

Jerry Andersson som skötte insläppet vid Eva Backlunds kortbord. Båda är aktiva i filmstudions programråd och styrelse

Det blev kö till salongen som vanligt, men utdelningen av medlemskort gick smidigt eftersom många hämtat i förväg