Filmbloggen

Av någon anledning föll delar av texten i inlägget från måndagens visningar bort. Förhoppningsvis kommer det som skulle ligga under de första bilderna med här:

Michael Tapper är docent i filmvetenskap vid Lunds universitet och filmskribent i Sydsvenskan. Han är en av landets främsta experter på västern. För att inte förvänta hans kunskaper publicerar vi ett utdrag ur hans presentation nedanför texten här. Det finns också en länk tills Michaels hemsida, som fått tusentals besök de senaste dagarna.
Som medlem i Svenska PEN-klubben skrev Michael Tapper en debattartikel om Kinas hot mot Sverige sedan kulturminister Amanda Lind delat ut pris till Gui Minhai. Det har väckt ett stort kinesiskt intresse för sidan, berättade Michael i foajén mellan visningar.
Då var det lugnt. 82 medlemmar satt i den stora salongen och 26 i den lilla. De hade släppts in tidigt, men det han bli lite otåligt i den lilla salongen. Publiken där fick vänta till Michael Tapper var klar med sin introduktion i den stora salongen. Vi får se hur vi löser det till nästa termin.
Tre stolar var lediga vid kvällsvisningen. Vi var 89 som såg The Rider då.
Betyget blev inte toppen, men mycket bra. De flesta gav en fyra.

Så här fördelades bönorna
5 stjärnor: 32 bönor
4 stjärnor: 69 bönor
3 stjärnor: 28 bönor
2 stjärnor: 8 bönor
1 stjärna: 5 bönor

Vår visning föregicks av dramatik. Filmen hade kommit på villovägar. Biohusets platschef Nils Melia ägnade en stor del av helgen åt att försöka lösa problemet tillsammans med Sveriges Förenade Filmstudios chef i Stockholm, Per Eriksson. Natten till måndagen hämtade Nils en kopia på Malmö C, som han sedan åkte till Biohuset och laddade ner framåt gryningen under natten, ensam i den stora Toppengallerian.

Kvällens hjältar alltså…

Mer om kvällen i inlägget här nedanför

Kvällens hjältar var Michael Tapper, som gav oss en orientering i västern-filmens historia och en bakgrund till The Rider, och Nils Melia, som la ner en stor del av helgen på att fixa så att vi kunde se filmen överhuvudtaget.

Michel Tapper är docent i filmvetenskap vid Lunds universitet och filmskribent i Sydsvenskan. Han är en av landets främsta experter på västern. För att inte förvanska hans kunskaper publicerar vi ett utdrag ur hans presentation nedanför texten här. Det finns också en länk till Michaels hemsida, som fått tusentals besök de senaste dagarna.
Som medlem i Svenska PEN-klubben skrev Michael Tapper en debattartikel om Kinas hot mot Sverige sedan kulturminister Amanda Lind delat ut pris till Gui Minhai. Det har väckt ett väldigt stort kinesiskt intresse för sidan, berättade Michael i foajén mellan visningarna.
Då var det lugnt. 82 medlemmar satt i den stora salongen och 26 i den lilla. De hade släppts in tidigt, men det hann bli lite otåligt i den lilla salongen. Publiken där fick vänta tills Michael Tapper var klar med sin introduktion i den stora salongen. Vi får se hur vi löser det till nästa termin.
Tre stolar var lediga vid kvällsvisningen. Vi var 89 som såg The Rider då då.
Betyget blev inte toppen, men mycket bra. De flesta gav en fyra.

Så här fördelades bönorna
5 stjärnor: 32 bönor
4 stjärnor: 69 bönor
3 stjärnor: 28 bönor
2 stjärnor:  8 bönor
1 stjärna:   5 bönor

Vår visning hade föregåtts av dramatik. Filmen hade kommit på villovägar. Biohusets platschef Nils Melia ägnade en stor del av helgen åt att försöka lösa problemet tillsammans med Sveriges Förenade Filmstudios chef i Stockholm, Per Eriksson. Natten till måndagen hämtade Nils en kopia på Malmö C, som han sedan åkte till Biohuset i den tomma Toppengallerian och laddade ner framåt gryningen.

  

På plats igår

Detta berättade Michael Tapper bland annat

Västerngenrens historia – den ideologiskt mest laddade i USA

“Genren hade till en början väldigt lite att göra med den verkliga västerntiden från inbördeskrigets slut till Wounded Knee-massakern 1890 (ibland fram till första världskriget). Den klassiska västernfilmen och romanen är en idealiserad saga om nationsbyggande, om den amerikanske mannen och ibland även kvinnan som med kristen moral och bildningsiver tämjer den laglösa vildmarken (indianer, mexikaner, vita skurkar, korrumperade sheriffer och borgmästare) till en civiliserad trädgård (Edens lustgård).  Han är lagen, hon är skolfröken.

Västerngenren ebbar ut i början av 1970-talet, kommer till en apokalyptisk slutpunkt. Drömmen om vildmarken som prunkande trädgård har förvandlats till ett livsfientligt och ödeland av död och förintelse. Mytologisk utmattning.

4. Nostalgi-västern

Moderna men realistiska västernfilmer cowboys som dröjer sig kvar i en livsstil som tiden gått förbi, och de hamnar ofta på kant med det moderna samhället, blir laglösa (outlaws, jfr Outlaw Country: Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Johnny Cash). Filmerna blir till sorgesånger över något som gått förlorat i den amerikanska själen: De en gång fria, öppna, vidderna med oändliga horisonter som nu hägnats in i privata områden. Konformismen som gjort människorna till slätstrukna löpandebandsprodukter. En förkonstlad livsstil som kretsar kring pengar och som tömts på all humanism. En klaustrofobisk känsla av instängdhet i ett samhälle utan valmöjligheter, utan framtid.

The Rider (2017)

Kinesisk-amerikanska regissören Chloé Zhaos andra långfilm The Rider är, liksom debuten Songs My Brother Told Me (2015), en nostalgivästern med en alldeles särskild historisk resonansbotten: Huvudpersonerna är nämligen Lakota Sioux-indianer på reservatet Pine Ridge i South Dakotas Badlands. Reservatet på nästan 9000 kvkm är historisk mark, såsom en av få spillror efter det ursprungliga Great Sioux Reservation på 240 000 kvkm (= större delen av dagens South Dakota) som avsattes för ursprungsbefolkningen 1868 i Fort Laramie-fördraget, undertecknat av bland andra General William Sherman och hövding Sitting Bull.

Det var ett fördrag som bröts bara några år senare när vita nybyggare stormade in i indianernas heliga Black Hills-område (strax väster om Pine Ridge) för att leta guld och bygga staden Deadwood (se TV-serien). Där ser vi hur pojkbokshjältar som Wild Bild Hickock, Wyatt Earp, Calamity Jane och andra hjälpte till att mörda och plundra indianerna i deras eget hemland. Det utlöste en rad präriekrig som kulminerade i slaget vid Little Big Horn i sydöstra Montana, då Sitting Bull i spetsen för flera stammar besegrade General Custer.

Vi är alltså på en historiskt laddad mark i The Rider, där vi möter ättlingarna till Sitting Bull i ofta bedövande vackra bilder från South Dakotas Badlands. (Landskap/väder/ljus – speglar huvudpersonens själsliv, svensk stumfilm och västerngenren.) Det är en spelfilm med manus av regissören Cloé Zhou, men samtidigt är det också något av en dokumentär om en verklig lakotafamilj – till efternamnet omdöpta från Blackburn till Jandreau – men med sina riktiga förnamn intakta (undantag: pappa Tim har blivit Wayne). Ken Loach på prärien.

Filmen har inte vunnit några av de stora filmpriserna men hamnade ändå på de namnkunnigaste amerikanska filmkritikernas tio-i-topplistor: En film som påminner oss om varför vi ska gå på bio”. Det är inte svårt att förstå att The Rider blev en kritikerfavorit. Den är lågmäld, opretentiös och befriad från den konstant larmande filmmusik som idag hemsöker var och varannan biorulle och tv-serie, och den följer inget förutsägbart berättarmönster eller någon könsstereotyp mall. (Disney noterade Zhou och satte henne i registolen till Marvel-superhjältefilmen The Eternals, med premiär nästa år. Jfr Anna Boden/Ryan Flecks Captain Marvel, 2019.)

Det är också en film om hur urbefolkningen paradoxalt nog blivit USA:s sista cowboys i ett bortglömt land med en bortglömd blodig historia. Liksom Sitting Bull har de inte mycket till övers för stora ord och tomma gester. De suktar inte efter den amerikanska drömmen om makt och pengar, men deras handlingar och kroppsspråk säger allt om deras blygsamma längtan efter ett rimligare liv på den mark där svikna fördrag, krig, plundringar och massakrer tagit de oändliga horisonterna ifrån dem.”