Filmbloggen

Det blev en final med glada miner. Bröllopskomedin C´est la vie lockade till skratt och ett mummel i salongen när eftertexterna rullade. Att många uppskattade en komedi syntes i bönburkarna. Det blev mest femmor, men inte rekord
Exakta siffror för vårens alla filmer under bilderna. 185 medlemmar kom till vårens sista visning. Vi kunde öppna salongerna så tidigt att det knappast hann bli någon kö.
Nu ska vi välja film till höstens program.
Karin Nitzsche tog dessa bilder på väg in till 19-visningen.

Monika Ericsson

Margareta Gustavsson och Kristina Olofsson

Gull-Britt och John Krohnhoff, Janne Rönnerling

Anders och Agneta Renström

Peter Lütz, Gunnar Svensson och Barbro Lindström
Margit, Ann-Christine och Britt-Marie

Kjell Hansson och Eva Nilsson

BETYG
Här är resultatet av våra röstningar för hela våren

Cést la vie Allt för min son Vad ska folk säga
5 bönor 68 63 116
4 bönor 50 53 35
3 bönor 25 13 3
2 bönor 8 7 1
1 böna 0 1 0

Efter årsmötet visade vi Lucky. Men betyget på den filmen är inte jämförbart eftersom vi bara hade en visning för 57 närvarande.

Det var glada miner före visningen. Annorlunda efter Allt för min son. Betyget finns i ett inlägg nedanför. Här är några som var med.

Kuno och Kerstin Skoog
Lilly Cullberg Peter Holm

Lars Serger Lars Örtegren

Svante och Marianne Ors

Bengt och Britta Balkfors
Birgitta Polberger Jan Bergh Staffan Polberger

Eva Backlund, Svante Ors och deras styrelsekamrater i bakgrunden, Jerry Anderssson och Gustav Brattberg, kunde pusta ut. Den här gången flöt insläppet smidigt och alla fick plats. Minerna efter filmen var inte lika ljusa.
Sammanlagt 194 personer såg Allt om min son under kvällens fyra visningar. Tack vare att några medlemmar med eftermiddagskort hörsammade vår vädjan att byta till kvällen blev det en bra uppdelning av publiken, både mellan tider och salonger.
Filmen skildrade skräck och kvinnomisshandel kusligt verkligt, just en dag då dokumentären om Josefin Nilssons liv fått ilskan att blossa upp över hela landet. Än starkare blev filmen med 11-årige Julien som kom i kläm, spelad av Thomas Gioria på ett mycket trovärdigt vis.
Betygen var lite mer spridda än efter förra filmen vi visade. Vad ska folk säga? slog rekord i femmor. Men det blev många bönor i den femstjärniga burken även för Allt för min son.
Så här: (Siffrorna inom parantes visar betyget för förra filmen)

5 stjärnor: 63 bönor (116)
4 stjärnor: 53 bönor ( 35)
3 stjärnor: 13 bönor ( 3)
2 stjärnor: 7 bönor ( 1)
1 stjärna: 1 ( 0)

Filmstudions fotografer arbetade idogt som vanligt, Karin Nitzsche med stillbilder och Marita Szepanski Erwall med film. Resultatet kommer så småningom. Håll koll på hemsida och Facebook.

På måndag har vi ingen inbjuden gäst som introducerar filmen. Men här finns info för er som är intresserade av att veta mer om Allt för min son.

Filmen möttes av idel hyllningar. En recensent använde följande citat av USA:s mest kända filmkritiker, Robert Ebert (1942-2013):

”Det handlar inte alltid om vad en film handlar om, utan hur den handlar om det.”

Det finns många filmer om skilsmässobråk, vårdnadstvister och våld inom familjen, men Xavier Legrand har levererat ett mästerverk i egen stil. Han fick pris för bästa regi och för bästa debut vid filmfestivalen i Venedig förra året och han omnämns som en stjärna att ha koll på i framtiden.

I Allt för min son har han gjort ett vardagsdrama om en vårdnadstvist till en thriller i klass med The Shining, enligt Sydsvenskans Annika Gustafssson. Själv säger regissören att han är inspirerad av Claude Chabrol och Hitchcock.

Regissören och autören Xavier Legrand, 40 år den 28 mars.

Filmen berättar om två föräldrar som kämpar om vårdnaden av sin son. Mamman har flytt med sina barn för att pappan varit våldsam. Pappan använder sonen som vapen i kampen. Sonen försöker parera drabbningarna, åka iväg med sin pappa mot sin vilja och samtidigt skydda sin mamma.

Thomas Gioria spelar rollen som 11-årige Julien. Han var redan en rutinerad skådespelare på scen när Xavier Legrand gav honom rollen, ett självklart val har regissören sagt efteråt. Nu gör Thomas Gioria huvudrollen i en film som ska ha premiär i slutet av 2019, Adoration (Tillbedjan).
Thomas Gioria som Julien i Allt för min son

Regissören Xavier Legrand var också tidigt ute på teaterscenen. Han var tio år när han började som skådespelare. Senare gick han igenom en prestigefylld teaterskola, National Supérieur d’Art Dramatique i Paris. 2013 gjorde han en kortfilm som blev Oscars-nominerad, Just before losing everything.

Det var meningen att även Allt för min son skulle bli en kortfilm. Nu tar den en och en halv timme att visa, men Legrand har strävat efter att hålla sig kort. Filmen är stramt berättad och bakgrunden kryper fram efter hand. En teknik som diskuterats är att karaktärerna hålls lite på avstånd. Det är inga nära porträtt.

Xavier Legrand berättar i en intervju att han länge önskat skriva filmmanus om familjen, hemmet och klassiska tragedier som hämnd och hedersmord.

-Jag var intresserad av våld i familjen, och framför allt våld i hemmet. Från det ögonblick som jag bestämde mig för att skriva om detta smärtsamma ämne, gjorde jag mycket forskning för att förstå fenomenet ur en psykologisk, social och politisk synvinkel.

Enligt Legrand dör en kvinna nästan varannan dag i Frankrike på grund av våld i familjen, ofta utan att någon kan ana vad som pågår bakom fasaderna.

Xavier Legrand har intervjuat och diskuterat med advokater, poliser och socialarbetare för att skapa en trovärdig film.

-Man håller andan in i det sista, skrev Sydsvenskans Annika Gustafsson.

Dagarna efter vår visning fyller Legrand 40 år.

Han har berättat att han inte såg sig som någon riktig regissör när han gjorde Allt för min son. Nu har han förstått. Förutom Venedigpriset har han fått flera Cesarpriser, Frankrikes finaste filmpris. Eftersom han både skriver manus och regisserar hamnar han dessutom i den exklusiva skaran som kallas autörer.

Xavier Legrand fortsätter att arbeta med teater i Paris, men förbereder samtidigt en ny film. Det ska bli en komedi.

…

Thomas Gioria och Xavier Legrand vid prisutdelningen i Venedig. Nu arbetar båda med nya filmer.

Det blev smock fullt i Biohusets båda salonger under första visningen av Vad ska folk säga? Kvällens gäst, Anne Sofie Roald, pratade fyra gånger om filmens tema och miljö. Troligen slog vi rekord i femstjärniga betyg. Siffrorna finns en bit ner här.
Filmen om hur tonåriga Nisha kidnappades av sina föräldrar och skickades till släktingar i Pakistan berörde.
Anne Sofie Roald är professor vid Malmö Universitet med islam som specialitet. Dessutom norskfödd och väl bekant med området där familjen i filmen levde.
Vi använde två salonger eftersom den stora byggs om. Det blev sammanlagt 110 platser som fylldes under första visningen. Under den andra blev det några platser över i båda.
Här är några glada miner före visningen.

Anne-Marie Hansson och Sassa Duvander

Anders och Agneta Renström med Ingrid Tågerup
Jörgen och Ingrid Malmqvist
Bo Mattsson, Bernt och Catharina Gustafsson
Ingrid Wetterberg
Bengt Thorsson, Barbro Borgstrand och Kerstin Thorsson

Anne Sofie Roald presenterade Vad ska folk säga?

Filmen fick det bästa betyget hittills i vår speciella burkbarometer.
I burken med 5 stjärnor: 116 bönor
4 stjärnor: 35 bönor
3 stjärnor: 3 bönor
2 stjärnor: 1 böna
0 stjärnor: 0 bönor

Lätträknat resultat. 116 bönor i burken med fem stjärnor, 35 i den fyrstjärniga och få i de andra

Vårens första gäst Anne Sofie Roald är beredd på att göra fyra introduktioner. Men hon har mycket att berätta när det gäller Vad ska folk säga?
Hon är professor i religionshistoria vid Malmö universitet och speciellt inriktad på islam. En period upplevde hon den religionen inifrån, som konverterad norska. Sedan dess har hon skrivit en rad böcker och artiklar om muslimer i Norden och kulturkrockar.
Anne Sofie Roald bodde dessutom i det som kallas ”lille Pakistan” på Grönland i Oslo under sin studietid. Hon jobbade extra på Oslo Sporvägar och körde ”trikken” istället för att studielån. Det var 70-tal och halva styrkan där var pakistanier.
Det gav, som hon själv uttrycker det, “en del kunskap” om den gruppens förhållanden.
Vad ska folk säga? handlar alltså om en pakistansk familj i Oslo som tvingar iväg sin tonårsdotter till släktingar i det gamla hemlandet när det avslöjas att hon har en norsk pojkvän. Regissören själv, Iram Haq, har själv upplevt detta som ung.
Anledningen till att Anne Sofie Roald ska ge fyra introduktioner på våra två visningar är att Biohuset börjat bygga om den stora salongen. Vi måste använda även den lilla för att få plats. Filmen körs i båda samtidigt.
Det kan bli lite extra rörigt med tanke på att vi också ska dela ut medlemskort. Hämta gärna i förväg ni som har möjligheter.
Vi finns på följande platser och tider:
Höllvikens bibliotek torsdag 21 februari kl 11-14
Skanörs bibliotek fredag 22 februari kl 11-13
Skanörs bibliotek lördag 23 februari kl 12-14
Biohusets foajé söndag 24 februari kl 16-17
Vi är den här gången i nämnd ordning: Svante Ors, Karin Nitzsche, Marita Erwall-Szepanski och undertecknad Britt-Marie Bergström.
Välkomna!

Vinden dånar och kvällen är kolsvart när detta gäng samlas vid stearinljusen. Det är början på en kväll med livliga diskussioner och omröstningar. Vilka filmer ska vi välja till vårens program?
Alla har valt ut ett fåtal egna favoriter i Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) stora utbud och granskat inmejlade förslag från medlemmar och från andra ledamöter i gruppen.
Men kvällen blir lång.
Filmer som gått på Biohuset eller med stor sannolikhet kommer upp på den vanliga repertoaren stryks tidigt från listan. Detta gäller till exempel Nothing lika a Dame, The Wife och Shoplifters som många önskat. Cold war faller för att den går för fulla hus i Malmö. En del filmer är så nya att vi inte hinner få dem till våren. Det finns ändå många tänkbara kvar.
Hur dystra vågar vi vara? Hur mycket våld? Bör vi inte varva med något gladare?
Gruppen är långt ifrån enig. Vi bestämmer att vi också kan visa en film vid årsmötet. På så sätt vår vi med fyra.
Efter att ha röstat på titel efter titel genom handuppräckning har vi till slut ett resultat.
Filmerna är beställda hos SFF och salongen är bokad för tre vanliga visningskvällar. Datum för årsmötet är inte bestämt. Ett program kommer när allt är klart.

Preliminärt ser det ut så här:

25 februari: Vad ska folk säga?
25 mars: Allt för min son
6 maj: C`est la Vie

Årsmöte: Lucky

Den första filmen handlar om en pakistansk familj i Norge och vad som händer när tonårsdottern möter en norsk pojkvän. Regissören har hämtat delar av storyn ur sitt eget liv och fått mycket beröm för sin film.
Vårens andra film är en hjärtskärande skildring av en vårdnadstvist i Frankrike, så skickligt och nära gjord att den är som en thriller.
Den tredje filmen är det lättsamma inslaget. Den handlar om en bröllopsfest där relationer och svagheter avslöjas med värme och humor.
Lucky, som vi vill visa vid årsmötet, kan vara en blivande klassiker. I huvudrollen finns en man på dryga 90 som närmar sig döden. Men det är inte så dystert som det låter. Filmen och dess skådespelare har blivit mycket hyllad.
Mer information om filmerna kommer på vår hemsida och på mejl när beställningen är bekräftad och programmet klart. Nu går det att läsa om filmerna på SFF:s filmlista eller på google.
Tack alla medlemmar som kommit med tips och önskemål!

Det är filmstudions styrelse och programråd som väljer filmer. Här ingår:

Eva Backlund, Britt-Marie Bergström, Gustaf Brattberg, Buster Klintman, Karin Nitzsche, Marianne och Svante Ors, Jerry Andersson, Eva Sandström, Marita Szepanski-Erwall, Annika Wessel och Margareta Åqvist. (Eva Sandström och Annika Wessel var inte närvarande på mötet)

Några satte en femma utan tvekan. Några sträckte på sig och sa:
-Somnade du också?
Guldpalm-belönade Kore-edas Tredje mordet blev ingen helgjuten succé. Men det blev ändå mest toppbetyg i bönburkarna.
Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson inledde med att berätta om regissören, som han intervjuat med hjälp av tolk, och om annan japansk film. Han rekommenderade publiken att se Shoplifters som Hirokazu Kore-eda vann årets guldpalm med vid årets filmfestival i Cannes.
98 medlemmar var på plats vid första visningen. Något färre kom till den sena klockan 19.00.
Tredje mordet var årets sista film i filmstudion. Den 4 december träffas vi i styrelsen och programrådet för att välja film till nästa termin. Kom gärna med synpunkter, önskemål och konkreta förslag på mejl till filmklubb@nasetsfilmstudio.se.
Vårt utbud finns på Sveriges Förenade Filmstudios hemsida www.filmstudio.se. Klicka på Filmlistan där. Vi brukar hålla oss till filmer som är högst ett eller möjligen två år gamla.

Betyg i bönburkarna
5 stjärnor: 55
4 stjärnor: 43
3 stjärnor: 21
2 stjärnor: 17
1 sjtärna: 3

På väg in i salongen

Bitta Kruuse och Barbro Borgstrand
Carin Rönnerling och Gullbritt Kronhoff

Kerstin Bergstrand, Peter Lundius och Eva Thulin
Agneta och Anders Renström
Britta Balkfors. Marianne Denker och Bengt Balkfors
Ingalill Hansen, Kerstin Olsson och Maj Nord

Foto: Karin Nitzsche