Många följde Marina, spelad av Llúcia Garcia, med inlevelse, men långt ifrån alla. Höstens första film fick inget toppbetyg
Det blev ingen rivstart på hösten 2026. Sammanlagt 349 personer såg Romería under måndagen och tisdagen, men betyget blev svagt.
248 personer röstade fram ett snittbetyg på 2,61. Senast vi kom så långt ner i betygsskalan var med finska Den blinde mannen som inte ville se Titanic för några år sedan.
Flera motiverade sina låga betyg med att Romería var lite rörig och långsam.
Men, som så ofta. Meningarna är delade. Romería fick ändå ett-par tre femmor och en hel del fyror.
-Filmen växte efterhand och det var en vacker miljö. Det var en film som väckte tankar, löd några av de positiva kommentarerna.
Också intressant att följa ett Spanien efter Franco-tiden.
Nästa gång ser vi något helt annat, Life of Chuck, baserad på en roman av Stephen King och gjord på ett speciellt sätt. Ett måste, sa en av oss väljare som kom med det förslaget efter att ha sett filmen. Det blir den 21 september.
Även då blir det en digital introduktion i alla salonger.
Britt-Marie Bergström
Sydsvenskan om verklighetens Marina:
Så här skrev Sydsvenskans filmredaktör, Mattias Oscarsson, om Romerías regissör Carla Simón inför filmens premiär i mars. Han intervjuade henne i Cannes och har gett oss tillstånd att kopiera:
Båda hennes föräldrar dog i aids – med filmen ”Romería” gräver regissören i vad som hände
Spanjorskan Carla Simon fortsätter att gräva i sitt förflutna i sin tredje långfilm.
Mattias Oscarsson är filmredaktör och medarbetare på kulturredaktionen.
Året är 2004. Föräldralösa artonåringen Marina (Llúcia Garcia) reser till Vigo på spanska Atlantkusten för att få papper på att hon är sin fars dotter – vilket behövs då hon ska söka in på en filmutbildning i Barcelona. Båda föräldrarna var heroinister som dog i aids då Marina var liten. Men det är något man inte pratar högt om i släkten. Marina märker också att det finns olika versioner om var exakt föräldrarna bodde, och när de dog. Det är uppenbart att någon inte säger hela sanningen.
Regissören och manusförfattaren Carla Simón förlorade själv sina missbrukande föräldrar när hon var sex år gammal. Och som ung gjorde hon en liknande resa till släkten.
– Men jag åkte inte till Vigo utan till Madrid. Så det är mycket som är fiktion i ”Romería”. Men precis som Marina var jag väldigt nyfiken på att få reda på vad som egentligen hade hänt. Jag var inte arg, det fanns inga konflikter. Och jag sökte inte efter trygghet. Jag letade efter mina rötter, säger Carla Simon när jag tillsammans med en grupp andra journalister träffar henne under Cannesfestivalen 2025.
Att hon – verksam i Barcelona – förlade filminspelningen till Vigo i Galicien var också ett led i att kartlägga släkthistorien.
– Galicien är platsen som min far kom ifrån och där mina föräldrar blev kära i varandra. Så jag ville knyta an till dem. Människor försvinner, men platser består – och vill man veta något om det förflutna tror jag att det är viktigt att besöka dessa platser. Även om det är frustrerande. Vad tror jag att jag ska hitta där, liksom?
Varför började hennes föräldrar med heroin? Man kan säga att de var offer för La Movida Madrileña, Madrid-rörelsen, som uppstod i huvudstaden kring år 1980 och snabbt spred sig till andra storstäder. Spanien blev en demokrati först 1978, och det var som att öppna en champagneflaska: ut kom en kulturell explosion av punk, synt, graffiti, hbtq-rörelser och hedonistiskt festande. Det mest kända namnet som kom ur rörelsen var filmregissören Pedro Almódovar.
Men det fanns en mörk baksida till frigörelsen: heroinet flödade vilket ledde till att Spanien i slutet av 1980-talet hade den högsta andelen aidssjuka i Europa.
Att Spanien trots demokratin fortsatte vara konservativt och ”superkatolskt” (Simons ord) gjorde inte saken bättre. Hur stigmatiserat aids var spelar en stor roll i ”Romería” som berättas i två plan – dels filmens nutid, 2004, och dels på 1980-talet då föräldrarna träffades.
– Man visste ingenting om heroin och dess konsekvenser. Och folk lade locket på eftersom det var tabu, och för att det var för smärtsamt med alla som dog. Men den generationen vände upp och ned på gamla värderingar och öppnade dörrarna till ett mer progressivt tänkande. Då jag är dotter till den generationen kändes det viktigt att föra historien vidare. I Spanien är vi inte särskilt bra på att prata om historien, vad gäller inbördeskriget är vi fortfarande dåliga, och det förklarar mycket av den politik som förs idag. Men det känns som folk är villiga att diskutera 80-talet nu, det har kommit flera böcker.
Arbetet med ”Romería” fick henne också att förstå sin far bättre, menar hon.
– Jag lärde mig mycket om missbruk. I min familj sas det att han ville leva så, att han inte ville ha ett konventionellt liv. Men det var inte så att han inte ville vara far, han kunde bara inte eftersom han var fast i heroinet.
Med sina filmer gräver Carla Simon i sin egen bakgrund. Prisade debutfilmen ”Sommaren 93” (2017) skildrar en sexårig flicka som förlorat sina föräldrar och flyttar till sin morbrors och mosters gård i Katalonien. Precis som hon själv gjorde. Andra filmen, ”En persikolund i Katalonien”, som vann Guldbjörnen på Berlins filmfestival år 2022, är inte direkt självbiografisk men bygger på intryck från uppväxten i regionen.
– Jag har inget stort familjearkiv med bilder, och bara några få foton av mina föräldrar tillsammans. Så jag tänkte, och detta var en uppenbarelse, att jag kunde hitta på mina egna bilder med dem. Nu finns de åtminstone i en film, som så klart inte heller är verkligheten – men det är i alla fall något.
Men vad är egentligen verkligt? När Carla Simón pratade med släktingar fick hon många olika svar – precis som Marina i filmen.
– När jag försökte pussla ihop bitarna insåg jag att det var omöjligt. För minnet fungerar inte så att vi minns händelsen, utan vi minns den sista gången vi mindes händelsen. Så minnena förändras över tid. Och för bekvämlighetens skull vill vi intala oss själva saker som inte stämmer.
