Vi flyttar oss tillbaks till början av 1900-talet där Lilli, som är kurtisan och som tvingats skilja sig från sin man pga att hon inte lyckats “leverera” ett friskt barn. Lilli gömmer sin dotter, skäms för henne och vill inte ha med henne att göra. När hon söker ett ställe att lämna henne till träffar hon Maria Monterssori som då är en ung doktor och som håller på att utveckla en ny revolutionerande inlärningsmetod för barn med olika funktionsnedsättningar. Det visar sig att även Maria gömmer sin pojke Mario som hon fått utan att vara gift, och som också har en funktionsnedsättning.
“Jag vill inte gifta mig för då blir jag någons egendom“.
Att Maria lyckats få studera och bli doktor är något helt revolutionerande och fantastiskt på den tiden.
Hennes kollega, älskare och pappa till hennes son får oftast föra deras talan och stå för trovärdigheten inför alla manliga beslutsfattare och inspektörer. Han friar till henne, men hon vägrar gifta sig och vill inte “ägas” av någon man. Till slut sviker han henne och gifter sig med någon annan enligt konventionen.
Trots förtryck och hemskheter så tycker jag att filmen var vackert filmad och inte minst så var barnen så kärleksfullt filmade. Otroligt hur man fångat dem, se glädjen när de lyckats med sina uppgifter och se deras rörelseglädje när Lilli spelade piano för dem.
Visst du att: Idag finns skolorna i över 140 länder, på alla kontinenter, och bara i Sverige finns det mer än 600 skolor som tillämpar Montessoripedagogiken. Man fortsätter att bedriva en verksamhet där barnen står i centrum
Susanne Lantau
