Filmbloggen

Den 27 februari är det dags för film igen och denna gång visar vi den spanska filmen En persikolund i Katalonien .

Katalonien är en autonom region i nordöstra Spanien med Barcelona som huvudstad. I regionen bor ca 7,5 miljoner varav nära hälften bor i Barcelonas storstadsområde. Stora delar av Katalonien är skog och jordbruksmark. Man har två officiella språk, spanska och katalanska och det är det språket vi möter i filmen.

Det är sommar och persikosäsongen är i full gång. Så länge som de kan minnas har den tätt sammanhållna familjen Solè levt av att plocka persikor i Alcarràs, en liten by i Katalonien. Ägarna har stått i skuld till familjen som under inbördeskriget skyddade dem från fascisterna. Men nu kommer en ny generation av ägare och de har andra planer. Träden ska huggas ner och ersättas av en mer lönsam industri. Nu står familjen inför en ny och oviss framtid.

Regissören Carla Simón bygger på erfarenheter från sin egen barndom och har engagerat amatörer att gestalta jordbruksfamiljen. Det blir en uppgörelse mellan det traditionella livet och den nya tiden och ägarna använder sig av det som kallas ”green-washing” dvs att man fattar ovälkomna beslut och hävdar att det är miljömässigt riktigt.

Annika Gustafsson recenserade filmen i Sydsvenska och skrev då: ”En persikolund i Katalonien genomsyras av en autenticitet som vore det en dokumentär. Samtliga roller görs av amatörer från trakten kring byn Alcarrás. De talar sin katalanska och rör sig fullkomligt hemvant i miljöerna – ute på fälten, i persikolunden tillsammans med andra i byns kooperativ lika väl som vid skördefesten med sedvanlig dryckestävling. Daniela Cajias foto växlar mellan soldränkta landskapsvyer på avstånd och täta närbilder då familjen är samlad inomhus eller i trädgården. Här finns en härlig sensualitet i kameraarbetet.”

Filmen tilldelades Guldbjörnen vid Berlins filmfestival och är Spaniens officiella bidrag till 2023 Oscars, kategori Bästa utländska film.

Svante Ors

Nästa gång möter vi de här barnen i Katalonien. De är från byn Alcarrás där filmen utspelar sig och amatörer som de andra skådespelarna. Det är svårt att urskilja just deras namn i rollistan innan vi sett filmen, men det finns en länk här nedanför för medlemmar som vill veta mer inför visningen den 27 februari.

Filmen, En persikolund i Katalonien fick Guldbjörnen i Berlin förra året. Regissören Carla Simón, skildrar sin egen uppväxt. Hon var en berömd regissör med många priser bakom sig redan innan hon vann Guldbjörnen. I persikolunden lyckades hon skapa en trovärdig, tight familj genom att låta skådespelarna leva ihop under lång tid. De spelar familjen Solé som i generationer försörjt sig på sina persikor. Nu hotas deras odlingar.

Mer information kommer innan dessa katalanska vyer lyser upp filmduken. Men det blir på ett annorlunda sätt, eftersom vi har tre salonger på kvällstid.

Det är inte så långt ifrån att vi måste boka Biohusets nya salong 3 även på eftermiddagen. Vi håller på att bli 300 medlemmar.

Flera har anmält sig sedan vi hade vår första visning. Alla har inte hunnit betala, men det ser ut som om vi passerar 300-strecket i veckan.

Självklart är vi som drog igång Näsets Filmstudio för nio år sedan mycket glada för det. Då funderade vi på att bara boka den lilla salongen, för “det är ju tråkigt om det bara är halvfullt”…

Britt-Marie Bergström

Info om kommande film här:

https://d2qpwwz51er3b0.cloudfront.net/folketsbio/wp-content/uploads/2022/10/19152854/enpersikolund-pm.pdf

Birgitta Polberger i gänget som plockade bönor med gott humör

Den blinde mannen som inte ville se Titanic var en film som sved i hjärtat. Många lämnade salongerna med ledsna miner. Ändå blev det en final med glada skratt i foajén.

Den fyrstjärniga betygsburken välte efter sista visningen och det såg lite skojigt ut när ett gäng medlemmar kröp omkring på Biohusets nya röda matta och plockade bönor. Hela innehållet kom tillrätta. Det var 55 bönor för en fyra, vilket var vad de flesta ansåg filmen vara värd. Hela betyget finns längre ner.

Den finska filmen av Teemu Nikki var speciell med närbilder av huvudpersonen och suddiga bakgrunder som gav en känsla av hur han tvingades uppleva världen. Huvudpersonen är en MS-sjuk man, rullstolsburen och blind, som trots alla svårigheter försöker ta sig till sin kärlek. Han utsätts för rån, våld och dödshot på sin resa. Från en stillsam början med humoristisk dialog förvandlas filmen till en thriller. Det är otäckt, men mycket tänkvärt, sa flera av filmstudions medlemmar efter visningen igår.

Filmen fick publikpriset vid filmfestivalen i Venedig och gjorde stor succé vid visningar i Stockholm i början av sommaren. Inte minst Petri Poikolainen som spelar huvudrollen har fått mycket beröm för sin insats.

-Det är antagligen hans sista filmroll, berättade ordförande Svante Ors i sin introduktion.

Petri Poikolainen är själv MS-sjuk.

Svante Ors passade på att be alla medlemmar om förslag till filmer för våren 2023. Hela utbudet finns på Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) filmlista. Sveriges Förenade Filmstudios.

Där finns 3000 filmer att välja på, men det går att söka på de senaste åren eller något speciellt land, regissörsnamn eller titel. Den 6 december ska filmstudions styrelse välja en klassiker och tre nya filmer för våren 2023. Så snart programmet är klart och bokat skickas det ut på mejl till alla medlemmar.

Här är hela betyget på Den blinde mannen som inte ville se Titanic

5 stjärnor 47 bönor

4 stjärnor 55 bönor

3 stjärnor 45 bönor

2 stjärnor 13 bönor

1 stjärna 8 bönor

Lena Löfgren och Mia Petersen tyckte att höstens sista film var fantastiskt bra och tänkvärd. De tycker att programmet i sin helhet varit omväxlande med flera intressanta ämnen

-Välkomna med förslag till filmer för våren 2023, sa Svante Ors och förklarade hur alla kan söka i utbudet hos Sveriges Förenade Filmstudios (SFF)

Ingen har missat byggröran på Biohuset, men nu står den klar: Tredje salongen med 42 platser. Det är en glädje för oss i Näsets Filmstudio. Nästa år kan alla som vill komma med i föreningen.

När vi startade höstens program tvingades vi sätta stopp vid 273 medlemmar. Vi ville inte riskera att någon av våra medlemmar skulle bli utan plats. Flera filmintresserade ställde sig på kö för att komma med till vårterminen.

När vi har vårt program för våren klart vågar vi för första gången på flera år sprida det till en ny publik. Vi behöver bli fler för att ha råd med en tredje salong och vi behöver få in unga, aktiva medlemmar som på sikt kan förstärka arbetet inom vår ideella förening.

Och vad ska vi ha på nästa program? Alla medlemmar är välkomna med förslag och synpunkter. Skicka ett mejl till filmklubb@nasetsfilmstudio.se så har vi det som underlag när vi ska välja filmer i december.

Kanske får vi veta mer om Biohusets tredje salong när vi träffas nästa gång, den 21 november då den finska filmen Mannen som inte ville se Titanic står på programmet. Den nya salongen har planerats i flera år, med början redan av den tidigare ägaren av Biohuset, Filmarkivet Media AB. Men Corona-pandemin och mycket annat kom i vägen. Under tiden har de två andra salongerna renoverats, toalett och nytt personalrum tillkommit. Nu passar nuvarande ägaren Svenska Bio på att också bygga om i foajén med nya golv och mattor.

Men filmen Mass berörde och fick toppbetyg

Det var en kväll med stort allvar. Minst 17 hade dödats och 20 skadats vid en skolskjutning i Ryssland. På filmduken skulle vi se drabbade föräldrapar tala om en annan skolskjutning. Men vår gästande presentatör Joakim Palmkvist lyckades få fram ett leende i publiken.

Han berättade att för 60 år sedan skyllde man en skolskjutning på Bröderna Cartwright, en populär western i tv:ns barndom. Det var den första i Sverige i sitt slag. Joakim Palmkvist nämnde flera andra i sin snabba genomg¨ång och förstås den som inträffade på Latinskolan i Malmö i mars i år. Men varför?

Joakim Palmkvist, som är reporter på Sydsvenskan och författare till sex böcker om kriminalitet, radade upp de förklaringar som brukar nämnas, men konstaterade att det inte finns något säkert svar, mer än att det ofta handlar om isolerade och olyckliga ungdomar som vill förstöra för sig själva och hitta en utväg genom att bli dödade av polisen.

-Det vi kan göra är att se varandra och inte minst de unga innan de hamnar i utanförskap, sa han till publiken i fyra omgångar.

Drygt 220 medlemmar såg Mass under eftermiddagen och kvällens visningar i två salonger. 93 gav filmen toppbetyg.

Det kan vara rekord. Filmen CODA, om den dövstumma familjen, som vi inledde året med var mycket populär. Men då hade vi inte hunnit återinföra våra speciella bönbetyg. Mass betygssiffror finns här nedanför.

Men först några glada ansikten, fotograferade av Karin Nitzsche på väg in i salongerna

Start i lilla salongen

Betyget på Mass

5 stjärnor 95 bönor

4 stjärnor 46 bönor

3 stjärnor 18 bönor

2 stjärnor 4 bönor

1 stjärna 1 böna

Böcker av Joakim Palmkvist

Maffiakrig (2011), Äventyr i Svenssonland- seriemördaren Peter Mangs (2015), Hur man löser ett spaningsmord 2017 (engelsk titel The dark heart), Den vedervärdiga boktjuven (2018) Huvudet i Bokskogen (2018), Den undre världen (2020). Boken om spaningsmordet blev också underlag till en tv-serie med titeln Mörkt hjärta

En beskrivning av Mass finns i vårt programblad att hämta på vår hemsida www.nasetsfilmstudio.se

Vi har blivit över 260 medlemmar. Direkt efter kvällens visningar är det svårt att veta exakt. Många har anmält sig i sista stund på Biohuset och på mejl.

236 medlemmar var på plats när vi startade höstprogrammet med The lost daughter, baserad på en roman av Elena Ferrante. Den skrevs före författarens berömda Neapelkvartett, berättade filmstudions ordförande Svante Ors i sin introduktion.

Han påpekade att Elena Ferrante är en av fyra viktiga kvinnor bakom filmen. Olivia Colman och Jessie Buckley, som spelade huvudrollen i nutid och som ung, blev båda Oscarsnominerade. Maggie Gyllenhaal stod för manus och regi.

Och publikens mottagande? Sådär, visade det sig när medlemmarna lagt sina bönor i betygsburkarna. En del tyckte att filmen var lite knepig och svår att förstå. Det vanligaste betyget blev en fyra. 44 gav en femma, men ovanligt många la sin böna i de två- och enstjärniga burkarna. Siffor finns här nedanför.

Det är första gången vi är så många medlemmar att de förtryckta kort vi fått från vår riksorganisation inte räcker till. Vi har löst det genom att plocka fram gamla kort och göra några egna, vilka naturligtvis gäller och redovisas på samma sätt.

Tidigare rekord låg på 236 medlemmar totalt, men alla har inte varit på bion samtidigt. Nu blev vi just så många, varav 118 på eftermiddagen och 118 på kvällen. Alltså en jämn fördelning som gjorde att alla fick plats och insläppet flöt utan längre köer.

Så här blev medlemmarnas betyg:

5 stjärnor 44

4 stjärnor 71

3 stjärnor 47

2 stjärnor 19

1 stjärna 5

I rekordpubliken

Foto: Karin Nitzsche

Världens värsta människa har blivit ett norskt uttryck för priviligierade människor som går hårt åt miljön och klagar över att de inte gör mer för världens nödlidande. Det berättade Mattias Oscarsson i sin introduktion av vårens sista film.

Mattias Oscarsson är Sydsvenskans filmredaktör och han har gästat filmstudion flera gånger tidigare. Han har intervjuat regissören Joachim Trier som så många andra filmskapare. Snart åker Mattias till årets filmfestival i Cannes och samlar fler kunskaper, som vi kan få glädje av vid framtida besök.

-Hur många norska filmer har ni sett, frågade Mattias Oscarsson publiken och fick ett mummel till svar.

-Ingen, sa någon.

Svenskar är dåliga på att se norsk film.

-Men det har hänt något med norsk film på senare år, berättade Mattias.

Det beror inte bara på begåvade regissörer som Joachim Trier, utan också på ekonomi. Norge har mycket pengar att pumpa in i film- och tv-produktion. Det ger resultat med kvalitet.

Världens värsta människa har hyllats på många håll. Den var nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Renate Reinsve, som spelar huvudrollen, fick skådespelarpriset vid fjorårets Cannes-festival.

-Helt suverän, sa Mattias Oscarsson om hennes insats och publiken höll med.

En av de begeistrade var Ann-Marie Hansson, som blev helt fångad av filmen och under första visningen upplevde att hela publiken verkade lika berörd.

-Det var en andlös tystnad i salongen, noterade hon under första visningen.

Betyget blev blandat, flest fyror och många femmor, men också några bönor i burkarna med en och två stjärnor.

161 medlemmar var på plats. Det var lite färre än vanligt. MFF spelade match och det var en vacker vårkväll.

Nu sätter vi stopp för säsongen och letar nya filmer till höstens program. En klassiker och tre nyare filmer är målet. Kom gärna med förslag och synpunkter innan vi spikar programmet i juli.

Så här blev betyget på vårens sista film:

1 stjärna: 4 bönor

2 stjärnor: 17 bönor

3 stjärnor 34 bönor

4 stjärnor 49 bönor

5 stjärnor 41 bönor

Ryssland-Serbien, Ukraina-Kosovo, Putin-Milošević. Bibi Häggström drog många paralleller i sin introduktion. Här startar hon i Biohusets lilla salong.

I koltrastens land blev mer aktuell än det var tänkt från början. Kvällens presentatör Bibi Häggström pekade på en rad inslag i 1998 års Kosovo-krig som upprepas idag.

– Milošević använde samma retorik som Putin, men han gick tillbaka till 1389 och slaget vid Trastfältet, berättade hon.

Trastfältet ligger i Kosovo. Den serbiska ledningen ansåg att det ingår i ett Storserbien. När en befrielsearm´´e i Kosovo, UNC, försökte köra ut serberna skickade Milošević in sin armé. Tusentals människor dödades och tusentals saknas fortfarande efter det kriget.

Filmens huvudperson Fahrije är en av många kvinnor som drabbades. Hon letar efter sin man, men försöker samtidigt bygga upp ett sätt att försörja sig och familjen. Handlingen bygger på en sann historia.

Det var en film som gick till hjärtat, att döma av alla allvarsamma miner utanför salongen. Enligt vårt speciella betygssystem blev det en klar fyra, men 63 medlemmar röstade för fem.

179 personer kom till visningen, som är vår näst sista för i vår. Det flöt så lugnt utan trängsel att inkastaren nere vid tappan snart kunde lämna sin post.

Bibi Häggström hann med mycket i sin korta introduktion. Som att Kos betyder koltrast och blir Kosovo i en form, därav filmtiteln I koltrastens land.

Och hur kriget slutade där: Nato bombade Serbien i elva dagar tills Milošević gav upp.

Bibi Häggström är journalist och har bland mycket annat bevakat kriget på Balkan och i Kosovo.

Så här fördelades bönorna i vår betygssättning:

5 stjärnor: 63 bönor

4 stjärnor: 87 bönor

3 stjärnor: 24 bönor

2 stjärnor: 2 bönor

1 stjärna: 0

Text och foto: Britt-Marie Bergström