Marta kommer från en svensk bondefamilj som är troende katoliker och som t.o.m har ett eget kapell på sin gård. Hon har åtta syskon som alla är katoliker. Mamman ville länge gå i kloster men valde istället att gifta sig. Idag är de en stor familj med 38 barnbarn. Ändå tycker hon att det “finaste” är att gå i kloster. Jag undrar hur man kan missunna sina egna barn det som de flesta av oss tycker är det finaste i livet; barn och barnbarn?
Vid 19 års ålder valde Marta att lämna allt för ett liv som nunna i den stränga Karmelitordern. I klostret i Glumslöv där Marta bor lever nunnorna hela sitt liv innanför klostrets murar. De lämnar det aldrig. Inte ens när de dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Besökarna får t.o.m mat genom en lucka och får äta i ett separat rum, aldrig tillsammans med Marta. För mig är detta rena helvetet och jag får tankar kring sekt och fängelse. Det som dock slår mig är Martas underbara leende, goda humör och vad det verkar stabila humör/psyke. Hon verkar väldigt tillfreds och i filmen strålar hon. Jag tar med mig en tanke om att de flesta i vårt samhälle idag lever i ett högt tempo, där det finns lite tid och stort behov av tanke, reflektion och även tro. De flesta av oss blev nog väldigt berörda på ett eller annat sätt.
I filmen pratade Martas bror om rosenkransbönen, och att den var tråkig. Enligt wikipedia är det här definitionen av bönen:
Rosenkransen eller rosenkransbönen är en meditativ serie böner som främst brukas inom Katolska kyrkan, där den anses ha en viktig roll i den kristnes dagliga liv. Den firas med en egen dag i helgonkalendern, Vår Fru av Rosenkransen den 7 oktober. Rosenkransen består av upprepningar av bland annat Fader vår och Ave Maria, och för att hålla räkningen på dessa böner finns ett särskilt radband. Under dessa böner mediterar den bedjande över serier av händelser, mysterier, i Jesu och Jungfru Marie liv. Rosenkransen kan bedjas enskilt eller i grupp; enligt flera påvliga encyklikor bör den dock bedjas varje dag.
Text: Susanne Lantau
